Det är så skönt att ta en promenad. Det är min favorit när det kommer till att motionera. Jag behöver inga speciella träningskläder förutom ett par bra skor och kan dessutom ta med mig min bejbis i vagnen.
När jag började känna sammandragningar, den 7:e december, blev jag väldigt förväntansfull och trodde att der var dags. Jag avvaktade ändå hela dagen och väntade till de blev något kraftigare, mer regelbundna och kom tätare. Då ringde jag till BB och bad om råd.
För ungefär femton år sedan blev jag engagerad i djurrättsfrågor. Jag slutade äta kött och var till och med vegan ett tag. Jag var påläst i djurrättsfrågor och hamnade ofta i diskussioner om djurtestning och köttkonsumtion.
Sen jag var fjorton har jag spelat i band. Oftast som sångerska och gitarrist, men även som trummis och ett halvt försök som basist. Jag har spelat gitarr sen jag var liten men har aldrig blivit någon Yngwee Malmsteen. Därför ser jag sången som mitt främsta instrument. Det har varit många band och det har varit många uppehåll.
Men faktum är att jag i våras köpte några julklappar. Tanken från förra årets julpanik dök plötsligt upp i mitt bakhuvud och vips hade jag köpt julklappar till både mamma och pappa. De la jag i en påse som jag gömde i skrubben hemma.
Senast i raden är Rihanna som snart släpper en ny platta. På omslaget till singeln "Hard" står hon i något som inte ens består av tillräckligt mycket tyg för att kallas baddräkt och putar med rumpan. Shakira åmar sig naken i en bur. Britney Spears sjunger om trekanter och man kan ju bara gissa hur videon ser ut.
För min del önskar jag att jag fick föda barn nu. Det går inte många minuter utan att jag tänker på hur less jag är på min stora mage, på halsbrännan, de svullna benen, värken i höften och på att jag är så trött och klumpig.
För 15 år sedan flyttade jag från Kiruna. Jag sa som alla andra säger när de är less på den här stan, "det händer ingenting här", "man kan inte bli nåt", "det finns inget att göra" och så vidare. För åtta, snart nio år sedan, kom jag tillbaka.
Jag är gravid och tillhör då en utav riskgrupperna. Därför ska jag ta vaccinet. Ändå vet de inte vad vaccinet gör med fostret, eftersom det inte är testat. Det går inte att läsa en tidning, vare sig i pappersformat eller på nätet, utan att mötas av svarta rubriker om svininfluensan och om vaccinet.
Ändå fortsätter jag att vara jobbig. Trots att jag vet att jag ibland överreagerar så kan jag inte hindra mig. Man vet aldrig. Jag vet aldrig. Min man vet absolut aldrig.
Scandic Hotel Ferrum har en jättefin terass på baksidan. Den är i trä, den är stor och rymlig, den har en stor fin trapp som går ner i den så kallade Ferrumparken. Den hade varit ypperlig till uteservering, åtminstone på somrarna. Den har utsikt mot Kirunavaara och parken med fontänen i direkt anslutning.
När jag sitter och bläddrar igenom tidningar och ser feta rubriker som talar om att jag får något "utan extra kostnad", till ett pris av "0 kronor" eller om erbjudandet innebär "inget köptvång" blir jag knappast intresserad. Det är annonser jag fort bläddrar förbi.
När jag och min syster var små delade vi rum. Hon hade alltid städat och fint på sin del, medan min del oftast såg ut som ett bombat skithus. Det måste ha känts ganska hopplöst för min syster att hålla sådan fin ordning i halva rummet, när min sida var ett kaos. Detta fortsatte förstås när jag fick eget rum.
För det första är det karg fjällmiljö där. Området ligger ganska oskyddat mot blåst, det träd som växer där är små och vindpinade. Sen blåser all skit från gruvan dit.
Själv kör jag taxi då och då. Jag tycker att det är ett väldigt trevligt yrke. Jag gillar att träffa olika slags människor och prata med människor jag inte hade pratat med annars. Jag gillar att hjälpa till, vara trevlig och underlätta för människor om jag kan.
Tillslut hade i stort sett ingen undgått hennes åsikter. Ej heller andras åsikter om henne. För reaktionerna lät inte vänta på sig. Alla tyckte något, ung som gammal, man som kvinna, debattörer som modebloggare. För vissa var hon en antifeminist utan hjärnceller, för andra en frispråkig hjältinna.
Förra gången det bodde någon i min mage var jag ny på området. När jag tänkte på att barnet skulle komma ut var jag inte direkt pigg på något utav alternativen. Den naturliga vägen är trots allt naturlig, men samtidigt skrämmande.
Jag skulle hämta Matilda vid två, men skulle förbi parkskolan och lämna igen skolböcker först, så tjugo i ett gick jag hemifrån. Det tar lite längre tid för mig att ta mig fram nu, med stormagen, så jag såg till att vara ute i god tid för att slippa stressa.
