Abstinensbesvär

Om denna blogg

Jag funderar väldigt mycket, och mina funderingar tar sig uttryck i min blogg. Därför kan det i stort sett hamna vad som helst i min blogg, så länge jag har funderat på det.

Senaste blogginläggen av karoos

• Smidig som ett kylskåp
• Användarnamn och lösenord
• Ryssvärmen
• Det här med dagis
• Städa gården

Läs alla blogginlägg från karoos

Sen jag var fjorton har jag spelat i band. Oftast som sångerska och gitarrist, men även som trummis och ett halvt försök som basist. Jag har spelat gitarr sen jag var liten men har aldrig blivit någon Yngwee Malmsteen. Därför ser jag sången som mitt främsta instrument. Det har varit många band och det har varit många uppehåll. Trots allt har jag alltid hittat tillbaka och börjat igen, även om uppehållen ibland varit årslånga. Det fanns en gång en ambition om att bli rockstjärna, men nu känns det inte lika angeläget längre. Kvar finns ändå suget att stå på scen, spela musik och underhålla, för det är så fantastiskt roligt. Även om det inte blir någon världsartist av mig.

Att vara med i ett band är inte lätt, det är flera viljor som ska komma överens om allt möjligt från reptider till musikval. Ibland kan det gå smidigt, likväl som man kan åka på tvärnitar då och då. Ibland blir det ohållbart och man får söka sig till nya konstellationer. För att underlätta saker och ting bör man så fort som möjligt komma överens om vad man har för mål med bandet. Är det för att bli rockstjärnor eller för att ha något kul att göra efter jobbet ett par dagar i veckan? Att ha en i bandet som siktar mot stjärnorna när de andra är ute efter en hobby kan vara förödande.

Jag fick ett mail av en utav mina gamla trummisar. Vi träffades på stan för ett par veckor sen och tyckte båda två att det var dags att dra igång något igen. I mailet stod att även basisten var på och det började med ens kännas verkligt. Snart ska jag få stå där igen med mikrofonen i näven och sjunga för allt jag är värd. Snart kanske vi har fixat en spelning på någon trevlig sammankomst och jag får stå där än en gång och vara nervös till bristningsgränsen innan jag går upp och tar första tonen.

Jag kan verkligen minnas exakt den känslan jag får i maggropen av att stå på scen, även om publiken består av trettio personer snarare än trettiotusen personer. Det blir som ett beroende och den känslan kan inte ersättas av något annat. Så länge jag går här utan att vara med i ett band, utan att få spela musik, kommer något att saknas. Nu hoppas jag att väntan snart är över, igen.