Att se fram emot förlossningen

Om denna blogg

Jag funderar väldigt mycket, och mina funderingar tar sig uttryck i min blogg. Därför kan det i stort sett hamna vad som helst i min blogg, så länge jag har funderat på det.

Senaste blogginläggen av karoos

• Smidig som ett kylskåp
• Användarnamn och lösenord
• Ryssvärmen
• Det här med dagis
• Städa gården

Läs alla blogginlägg från karoos

Förra gången det bodde någon i min mage var jag ny på området. När jag tänkte på att barnet skulle komma ut var jag inte direkt pigg på något utav alternativen. Den naturliga vägen är trots allt naturlig, men samtidigt skrämmande. Det är så mycket fokus på vilka smärtlindringar som står till buds att jag inte tänkte på annat än hur ont det skulle komma att göra. Jag försökte sätta mig in i förloppet genom att prata med andra som fött barn, se förlossningar på teve, läsa om förlossningar i gravidtidningar, mödravårdsbroschyrer och annan lektyr. Men det var för mig så svårt att förstå hur en människa kunde genomlida detta frivilligt flera gånger, vilket det flesta flerbarnsmammor har. Hur kan man påstå att det gör så fruktansvärt ont, men samtidigt beskriva det som en underbar upplevelse?

Det andra alternativet är inte heller någon tevlig historia. Att göra kejsarsnitt är långt ifrån bekvämt och hela grejen är ju inte särskilt naturlig. Det blir en lätt chockartad upplevelse för både föräldrar och barn. Nu slumpade det sig så att det var den vägen mitt första barn tog sig ut. Hon låg nämligen i säte och ville inte vända sig trots vändningsförsök.

Med facit i hand känner jag att jag nu vill, om det möjligt, föda som det var tänkt. Alltså genom förlossningskanalen. Jag tror att fördelarna är fler än att föda med kejsarsnitt. Men jag kan inte påstå att jag inte är rädd och jag är rädd att det var just det att jag var rädd förra gången som gjorde att det just slumpade sig så att jag fick genomgå kejsarsnitt. Därför försöker jag arbeta med min rädsla genom att prata med andra som har fött barn, se förlossningar på teve, läsa om dem i gravidtidningar, mödravårdsbroschyrer och annan lektyr. Men jag tycker fortfarande att fokus ligger på hur fantastiskt ont det gör.

Dock minns jag slutet på min förra graviditet, hurdan hemsk halsbränna jag hade, hur ont det gjorde i revbenen, hur groteskt svullna mina ben var, hur svårt jag hade att sova och så vidare. Att bli kvitt allt det lidandet var jag beredd att gå igenom i stort sett vad som helst. Lägg då till värkarna och plötsligt kommer själva förlossningen att kännas som något överkomligt att genomlida. Tänk vad skönt efteråt!

Men jag har inte kommit så långt ännu. Mina graviditetsbesvär har precis börjat bli riktigt besvärliga, så förlossningen skrämmer mig fortfarande. Det bästa är kanske att låta bli att tänka på det tills det börjar bli dags?