Julledig

Om denna blogg

Jag funderar väldigt mycket, och mina funderingar tar sig uttryck i min blogg. Därför kan det i stort sett hamna vad som helst i min blogg, så länge jag har funderat på det.

Senaste blogginläggen av karoos

• Smidig som ett kylskåp
• Användarnamn och lösenord
• Ryssvärmen
• Det här med dagis
• Städa gården

Läs alla blogginlägg från karoos

När jag började känna sammandragningar, den 7:e december, blev jag väldigt förväntansfull och trodde att der var dags. Jag avvaktade ändå hela dagen och väntade till de blev något kraftigare, mer regelbundna och kom tätare. Då ringde jag till BB och bad om råd. Hon som svarade tyckte att jag skulle komma ner, så när min man kom hem från jobbet sa jag att vi nog borde åka till Gällivare. Efter vägen blev sammandragningarna ännu kraftigare och kom ännu tätare, och jag blev ännu mer förväntansfull och ganska säker på att det var dags. Vi kom fram, de kopplade mig till en CTG-maskin, undersökte om jag hade börjat öppnas. Framåt kvällen fick vi ett rum, jag fick smärtstillande och bricanyl och somnade. På morgonen fanns inte en tillstymmelse till sammandragning eller värk. Så vi fick åka hem igen.

Jag var både ledsen och uppgiven på vägen hem. Jag trodde ju verkligen att det var dags och jag var så less på min stora mage och otympliga kropp som nu bara var en plåga att dras med. Men på kvällen började det hända grejer. Vid nio gick slemproppen, vid ett på natten gick vattnet och då ringde jag till BB igen. "Ni får nog åka ner hit." sa hon som svarade. Jag väckte min man, som yrvaket studsade ur sängen. Det kunde man ju ge sig den på, att det skulle ske mitt i natten.

Dagen efter, den 9:e december, klockan 16:02, föddes vår andra dotter efter fyra minuters krystande. Äntligen!

Efter hemkomsten fick jag feber och ont i hela kroppen. Jag var orolig att mitt gamla kejsarsnittärr hade ställt till det. Men en undersökning visade att så inte var fallet. Dagen efter undersökningen blev jag bättre. Efter ett par dagar vågade jag mig ut på promenad. Sen slog febern till igen och jag fick hemska röda utslag på brösten och magen. Febern steg och steg. Tillslut åkte jag till sjukhuset och blev inlagd direkt. Rosfeber, sa de att det hette, en hudinfektion som tydligen hade gått väldigt djupt. Så där fick jag ligga, kopplad till dropp med antibiotika, två dagar före julafton. Dagen efter sa doktorn att jag nog skulle få träffa tomten där, på sjukhuset. Jag höll på att bryta ihop. Jag ville ju bara hem, till min familj, till min nya bejbis.

Men jag fick permission över dagen på julafton och på juldagen fick jag lämna sjukhuset och tillfriskna hemma. Rosfebern hade jag antagligen fått av amningen. Den där amningen, alltså, det är ett kapitel för sig.

Nu längtar jag efter promenadväder, inte -30 grader, inte töväder och storm. Jag vill ut och röra på min relativt smidiga och lätta kropp så den blir ännu smidigare och ännu lättare. Jag vill njuta av min hemmatid med en ny bejbis, och nu kan jag äntligen börja med det.