Kirunabo

Om denna blogg

Jag funderar väldigt mycket, och mina funderingar tar sig uttryck i min blogg. Därför kan det i stort sett hamna vad som helst i min blogg, så länge jag har funderat på det.

Senaste blogginläggen av karoos

• Smidig som ett kylskåp
• Användarnamn och lösenord
• Ryssvärmen
• Det här med dagis
• Städa gården

Läs alla blogginlägg från karoos

För 15 år sedan flyttade jag från Kiruna. Jag sa som alla andra säger när de är less på den här stan, "det händer ingenting här", "man kan inte bli nåt", "det finns inget att göra" och så vidare. För åtta, snart nio år sedan, kom jag tillbaka. Jag ville ha lite lugn och ro, komma hem till mamma och pappa, varva ner. Dessutom hade jag börjat tänka i banorna att jag en vacker dag ville bilda familj, och då ville jag inte göra det i en storstad. Nej, bäst att flytta hem igen.

Jag har alltid velat vara originell, sticka ut lite från mängden. Om jag märker att alla tycker en sak, brukar jag börja tycka tvärtom, bara på kul. Därför är Kiruna en väldigt bra stad att bo i. Det är väldigt ovanligt att bo här, vi är bara kring 23000 stycken som gör det. Tänk hur många som bor i New York, det är ungefär lika många som i hela Sverige. Hur originellt är det att bo i New York? Inte särskilt.

När jag precis hade kommit tillbaka insåg jag att den här stan faktiskt bjuder på många möjligheter. Nästan så att ingenting är omöjligt. Vill man göra något så kan man, det är bara att ta tag i det själv och försöka få folk med sig. Det är det som kan vara det svåra, att få folk med sig. Jantelagen sitter ganska väl introtad i en Kirunabo. I Göteborg fanns allting för alla, i stort sett. Då kändes det på något vis att man inte hade något att tillföra. Allt fanns ju redan. Och ville man bli något fanns det flera tusen andra som ville samma sak. Konkurrensen var därmed ganska hård. I Kiruna är vi inte så många, och alla vill definitivt inte hålla på med samma sak. På något sätt får man plats här, man behöver inte vara utrustad med så värst vassa armbågar och man behöver inte gå över lik. Jag förstod inte längre vad folk menade med det finns inget att göra i den här stan, det händer ingenting. Okej, det finns inte serverat, men vill du att något kul ska hända, se till att göra något då! Det är busenkelt! Du behöver bara en idé och lite jävlaranamma. (Och dessutom ganska mycket övertalningsförmåga om du ska få med dig ett gäng uppgivna Kirunabor.)

Det typiska för en Kirunabo är att man väntar sig att någon annan ska göra något hela tiden. Jag kan väl inte. Någon annan får göra det. Vårt självförtroende är inte på topp. Sen är det ju faktiskt så, att om någon annan gör något, så finns det väldigt många som blir avundsjuka, för att de själva inte gjorde något, fast än de kunde, och därför inte riktigt vill uppmuntra den som nu verkligen gjorde något. Varför ändra på det som är? Då kanske det inte finns något att klaga på längre, och vad ska vi då göra?

Jag tål inte när någon klagar på Kiruna, det gör mig skitförbannad. Jag, däremot, får klaga på Kiruna. Det är som att jag själv kan säga: Usch, vad jag ser tjock ut i de här jeansen. Men ingen annan får ju säga det åt mig, då vet jag inte vad jag hade gjort. Kiruna ligger ju mig varmt om hjärtat, trots allt. Det är hemma för mig. Därför säger jag er Kirunabor, lite Kennedy-aktigt: Fråga inte vad Kiruna kan göra för dig, utan vad du kan göra för Kiruna.