Att vara mamma....

Om denna blogg

Senaste blogginläggen av ylvasarri

• Vad är det vi ska stoppa i oss???
• Att vara mamma....
• Snökaos och kyla
• Vad är telefon-vett?
• Kan vi verkligen förstå??

Läs alla blogginlägg från ylvasarri

Jamen tänk själv. Man ska finnas där till 110% - men man ska också vara tyst som en mus och osynlig som en hustomte - men definitivt ha hustomtens alla göromål! Man får inte vara pinsam, inte prata för mycket och inte skratta för högt. Ja helst ska man väl utplåna sig själv. Men sorry det går inte. Livet består av barn, ungdomar och vuxna för att göra en grov kategorisering och vi alla lever sida vid sida och tillsammans. Det bara är så och det är något som vi alla måste förstå och därmed måste vi också både acceptera och respektera varandra.

Barn är barn och med dom resonerar man med på barns vis. Man sätter gränser, man tröstar och man ger kärlek. Å det känns ganska så enkelt. Visst känner man sig så trött och sliten många gånger när maten ska vara lagad före alla träningar så alla hinner äta i rätt tid, för att sen se till att barnen skjutsas hit och dit i tid till tidigare nämnda aktiviteter på utsatta klockslag. Samtidigt är det ju jag som försett dom med allt detta. En märklig paradox kan jag tycka. Fast mest tycker jag att det är omänskligt för alla mammor att behöva jobba heltid. Dessvärre bygger det ekonomiska systemet på heltidsinkomster.

 Ungdomar är ungdomar och dom resonerar man med på ungdomars vis... eller kanske inte... Det är nu som det börjar bli lite svårt. Men vi prövar. Man sätter gränser - som ska testas, man resonerar och hävdar sin ståndpunkt - som ska ifrågasättas så till den milda grad att mina ord ibland tar slut, å de vill inte säga lite... Men det är väl de som är utmaningen, åtminstone för det mesta. Ibland kan man bli gråhårig för mindre. Åhå se där då begriper jag just varifrån mina gråa hårstrån dykt upp ;) Man tjatar, ber, vädjar och gnäller -en mammas givna uppgift, hade jag vetat det innan mina barn kom kanske jag funderat en gång till, men bara en kort stund- ja man prövar med alla metoder som bara går för att få de uppgifter utförda som finns i en familj inte nog med de. Det ska vara rättvist också. Se där då gick ju allt åt skogen direkt. För att få det att bli rättvist mellan tre ungdomar där betydelsen av undanplockat ligger på helt parallella nivåer det säger ju sig självt att det är lika med omöjligt. Nästa grej är ju så klart att det finns ingen annan normal familj där deras kompisar behöver göra så mycket hemma som mina ungdomar. Jag fattar ju ingenting som kan ha så orimiliga krav som t ex. att man plockar efter sig själv, och att man faktiskt kan göra saker för varandra... 

Så får man också veta att jag minsan inte ser när saker och ting är gjorda utan jag bara tjatar och gnäller om allt som är ogjort. Spelar ingen roll hur många gånger man ger beröm och uppskattande utrop om hur snyggt det är, eller hur undanplockat de är eller att diskmaskinen är tömd. Jag tror de glöms i samma ögonblick de är sagt. Det ligger som i sakens natur. Men rätt vad de är sker det ett under så att tom brödsmulorna är borttorkade. En gång på ett halvår eller så. Då kommer den där känslan i modershjärtat, en obeskrivligt glad, nästan lite triumferande, att mitt tjatande, bönande och bedjande lönat sig. Ja så får man komma ihåg och suga på den karamellen i minst en vecka eller två.

Nu kan jag ändå snart se den här tiden i backspegeln, och kan konstatera att nog gick den väl fort. En av mina underbaraste utmaningar här i livet, den att vara mamma till tre unika individer, med olika personligheter och färdigheter. Jag kan inte stolt slå mig för bröstet och säga att jag har gjort allt rätt. Men jag har gjort så gott jag kunnat. Ibland har det blivit rätt och bra och ibland har det blivit tokigt och fel. Däremot kan jag gott och väl säga att jag är stolt över att få vara mamma till er tre mina barn. Å att ni är den dyraste skatt jag någonsin fått lov att ha del i -ert liv!