Livets virvlande framfart

Om denna blogg

Senaste blogginläggen av ylvasarri

• Vad är det vi ska stoppa i oss???
• Att vara mamma....
• Snökaos och kyla
• Vad är telefon-vett?
• Kan vi verkligen förstå??

Läs alla blogginlägg från ylvasarri

Hinner vi nånsin stanna upp och reflektera och känna efter. Fast det är väl kanske de vi är rädda för att känna efter menar jag. Plötsligt kan vi ju känna att det gör ont någonstans. Men det är nog redan så att vi just nu biter oss själva i svansen. Jag menar att i alla undersökningar som jag tagit del av pekar på att alltfler ungdomar mår dåligt och fler än nånsin medicinerar för sin ångest. Men samtidigt ställer jag mig frågan om det verkligen är sant. Mådde inte ungdomar dåligt på 70-talet, 80-talet och 90-talet också. Jag tror att dom gjorde det då med, av både samma anledningar som idag och säkert andra anledningar också. Däremot tror jag att det är en vesäntlig skillnad med att man faktiskt i större utsträckning söker sig till sjukvården när man inte mår bra. Det är faktiskt inte konstigt att söka hjälp för själsliga skador som för fysiska skador. Där tror jag att det är en stor attitydsskillnad om man jämför med för 20 och 30 år sen. Det var absolut skambelagt om man led av själsliga bekymmer istället för kroppsliga bekymmer. Naturligtvis är det också lättare att behandla en synlig åkomma än en känslomässig åkomma.

Men för att återgå till det jag började med. Varför allt måste gå så fort så vi knapt hinner tänka. När jag var i mina barns ålder skrev jag gärna brev och skickade med gamla hederliga posten. Självklart gick jag och väntade på svar. Å svar kom oftast. Några dagar senare eller kanske någon eller några veckor senare. Vilket var uppskattat. Breven man fick med posten. Idag har tekniken gjort det möjligt för oss att ha kontakt fram och tillbaka flera gånger samma dag. På gott och på ont. Jag menar inte att vi inte ska använda oss av tekniken - den ger oss trots allt fantastiska möjligheter. Men vi ska själva bestämma över den.

Vad jag egentligen försöker säga med mitt resonemang är att var inte rädd för att stanna upp och låt bli alla måsten. Vem är det som lägger ribban för just alla måsten? Njut i stället av livet och att du befinner dig mitt i det. Låt det inte virvla förbi utan låt dig virvlas med istället och inte då med stormens hastighet utan i stället som en svag vind som knappt rufsar om håret på dig. Ta dig tid att stanna upp och faktiskt känna efter vad DU vill. Ta ett steg åt sidan och våga pulsa fram i djupa snön bredvid istället för att alltid gå på en färdig upptrampad stig. Det tar visserligen längre tid - men det ger andra infallsvinklar och erfarenheter.

Så nu tänker jag sätta mig ned och i lugn och ro skriva ett brev till mina barn som inte är här i Kiruna.

En virvlande rapport om livet.