Tre myter om Norrland

Om denna blogg

http://www.rankvist.se

Senaste blogginläggen av Rankvist

• Oskrivna lagar
• För femton år sedan
• Snökaos och spårvagnstrubbel
• Våren är kommen!
• Tre myter om Norrland

Läs alla blogginlägg från Rankvist

Myt 1) 30 mil i Norrland är ingenting!

Denna myt är ganska enkel att avliva. 30 mil i Norrland är precis lika mycket som 30 mil i Skåne. Spinner vi vidare på detta kan jag även meddela att vi har exakt lika långa sekunder som resten av Sverige och ett kilo i Säffle är precis lika mycket som ett kilo i Gällivare. Med detta i åtanke kan vi även konstatera att 30 mil är lika långt i Lappland som i Blekinge. Om nu Blekinge ens är 30 mil, vill säga.

Myt 2) Kylan på Västkusten är värre än i Norrland eftersom den är fuktigare!

En vanlig grej som kommer upp på vinterhalvåret är att man stöter på grabbar i Göteborg och Stockholm som går runt i kavajer medan tjejerna går ut i kjol. Detta gäller förstås inte på arbete, men gärna på utekvällarna. Sedan står man och fryser vid hållplatsen och tycker att det är kallt. För all del, det är kallt (det är vinter, dumskalle!) men när argument som ”det är annan kyla i Norrland” eller ”Det är fuktigare kyla i Göteborg” kommer upp vill jag bara dumförklara människorna direkt. Kom tillbaka när ni har vart med om temperaturer på närmare -50 grader, när ögonlocken fryser ihop när man blinkar och det känns som att ni har elektricetet i lungorna när ni andas.

JA! – Det är kallt oavsett var man är eftersom det är vinter!
NEJ! – I Norrland går man inte ut i sommarkläder i februari!

I Norrland går de allra flesta i dunjackor, tjocka mössor, handskar och långkalsonger för att skydda mot kylan. Hade ni använt det i Göteborg så hade ni inte klagat på att kylan tränger igenom kläderna. Se nedanstående bild för att få en sammanfattning på vad jag menar;

Myt 3) Alla känner alla i Norrland!

Alla norrlänningar som befinner sig i exil är smärtsamt medvetna om denna ”sanning”. Personligen kommer jag från Piteå, men jag känner folk från Gällivare, Skellefteå, Jokkmokk, Luleå och så vidare som har flyttat från Norrland. Ofta när man säger var man kommer ifrån så möts man med frågan ”jo, men duuuu… Jag gjorde lumpen med en Karlsson från Boden, känner du honom?” Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, men man får vackert förklara att det är ungefär samma sak som att säga ”Känner du Angelica i Kungsbacka?” till en Göteborgare. Fast man har sagt detta vill de ändå inte riktigt förstå, eller så tittar de på en som att man är dum i huvudet. Denna myt fick jag dock äta upp idag. Efter jobbet spatserade jag in på den mer eller mindre nyöppnade butiken med Lappländska delikatesser, där en man i 40-årsåldern arbetade.

Butiksbiträde: (Går runt i butiken, kollar på mig) Hej…
Jag: Tjenare!
Butiksbiträde: (Spärrar upp ögonen, vänder sig mot mig) Vad sa du?!
Jag: (Lite skärrad och förvirrad) Tjenare…?
Butiksbiträde: (Väldigt exalterad) Du är från Norrland, va?
Jag: Jo, jag kommer från Pite (Notera avsaknaden av å i stadsnamnet!)

(Allt möjligt prat om Norrland bryter ut)

Butiksbiträde: (Gestikulerar med armarna och viftar glatt) Jag är här några veckor, sen åker jag hem till Arjeplog.
Jag: Min far bor där, du kanske vet var Örnvik är?
Butiksbiträde: (Ser ut som att han tappar hakan och limmat dit den igen) Raaaankvist… INGE RANKVIST? Är det din pappa?! Han med så många bröder?!
Jag: (Lite förvånad) Jo, känner du han?
Butiksbiträde: (Skrattar som en dåre, pratar snabbt, jag uppfattar inte allt) Jo, bla bla bla, Miekak, jaga, fisk, bla bla bla…

Efter ungefär fem minuter fick jag avbryta det pratglada, och mycket vänliga butiksbiträdet, och förklara att det var dags för mig att gå hem. Dum som jag var tog jag inte hans namn, men jag ringde min far och berättade om det spännande mötet. Farsan blev ungefär lika förvånad som butiksbiträdet, men han hade förstås ingen aning om vem det var. Det är förstås inte så konstigt, för som ni vet enligt myt 3) så känner inte alla i Norrland alla. Även om det idag kan verka som så.