Besök i fjällen

Om denna krönika

Jag heter Terje Pedersen och är uppvuxen i Arjeplog (även där finns det riktiga fjäll). Min kärlek till fjällen och framförallt skidåkningen, har fört mig till Björkliden där jag lever och arbetar. Jag skall i mina krönikor försöka förmedla hur det är att leva här uppe, i ” det nordvästra hörnet” som det ibland kallas av metrologerna, eller som vi som bor här uppe föredrar att kallar det; De riktiga fjällen.

Det handlar om en blixtvisit. Tre timmar. Då skall de se allt vad vi har att erbjuda och även hinna äta lunch.  
Det är en klar och fin vinterdag när de anländer och direkt springer de iväg för att fota Lapporten. Ständigt denna Lapport. En vy som måste finnas på oändligt många bilder runt om i världen.
När jag hälsar är jag lite osäker på om jag skall buga eller ta i hand. Jag gör en slags kompromiss och bugar samtidigt som jag skakar tass och säger ”Konitchiwa”. Det verkar funka och när jag presenterar mig nickar de och säger ”aha TerjeSan”. Det gör mig onekligen lite stolt att bli kallad TerjeSan.
När de har gassat sig vid brasan i lobbyn ett tag är det dags för film och bildspel nere i baren. Presentationen som jag har kört ett otal gånger kan jag i princip göra i sömnen. Jag drar mina standardskämt som till och med brukar få tyskar att dra på smilbanden. Ingen som helst reaktion. Möjligen tycker de att det är oartigt att skratta eller så förstår de inte riktigt vad jag säger. Det kanske rent av är så att de inte tycker att mina skämt är ett dugg roliga; märkligt i så fall.
Vi äter lunch och till förrätt bjuds det på Shiitake soppa vilket är lite komiskt. Som att åka till Fukishima och bli bjuden på älgfilé. Maten tycks dock vara mycket uppskattad, och Mr Kobayashi San säger på bruten engelska att detta, det är det bästa de ätit under hela deras vistelse i Sverige.

Vi har japaner på besök. En visningsresa med reseagenter ifrån Tokyo.  Det gäller att visa upp sig ifrån sin bästa sida. Ofta börjar det med en kontakt på en mässa eller en workshop. Man lär känna agenten och får en bild av vilken typ av gäster denna har. Man inleder en mailkontakt och efter att ha träffats några gånger är det dags för ett besök. Faller anläggningen agenten i smaken och priserna anses rimliga, skrivs ett avtal. Agenten börjar då skicka några strögäster första säsongen och förhoppningsvis ännu fler gäster nästa säsong. Det hela är en rätt långdragen och mödosam process. Är det dock rätt agent, och rätt gäster, kan det hela utveckla sig till en bra affär för båda parterna.

Efter lunchen visar jag faciliteterna på anläggningen. Solhyllan med sin utomhus jacuzzi imponerar, det märker jag. De fotar och antecknar flitigt när jag berättar mig blå i ansiktet om norrsken, midnattssol, hundspann, Låkktatjåkko, skidåkning, grottkrypning och gud vet allt.
Sedan är det dags för skotertur. De har lite svårt att acceptera att det inte spelar någon roll att skorna och overallen är två nummer för stora, då de ändå bara kommer att sitta i en skoterkälke. Vi kör upp mot golfbanan och jag pekar på första tee och gör några luftsvingar innan vi stannar uppe vid badsjön varvid ett intensivt fotograferande utbryter. Vi tar den obligatoriska gruppbilden med V-tecken och Lapporten i bakgrunden. Jag pekar och förklarar att långt där uppe ligger Låkta Fjällstation som jag tidigare visat bilder på. De nickar vördnadsfullt och hummar till synes imponerande. Jag har ingen aning om de förstår vad jag säger.
Efter ömsesidiga avskesdsfraser och utbytande av gåvor, mössor mot ätpinnar, skiljs vi åt med ett ”Sayonara” och därmed är hela mitt japanska ordförråd förbrukat.
Jag står kvar och tittar efter bussen när den försvinner i fjärran. Snart är de tillbaka i Tokyo där de skall trängas med oändligt många människor, och här står jag ensam kvar och blickar ut över vidder ändlöst öde.