Den brungrå tiden

Om denna krönika

Jag heter Terje Pedersen och är uppvuxen i Arjeplog (även där finns det riktiga fjäll). Min kärlek till fjällen och framförallt skidåkningen, har fört mig till Björkliden där jag lever och arbetar. Jag skall i mina krönikor försöka förmedla hur det är att leva här uppe, i ” det nordvästra hörnet” som det ibland kallas av metrologerna, eller som vi som bor här uppe föredrar att kallar det; De riktiga fjällen.

När hösten är över och löven tvingats kapitulera inför höststormarna stundar en luguber period innan snön kommer och årstiden går över i vinter. Denna tidsrymd karaktäriseras av att varat liksom inramas av olika nyanser av brunt och grått. Det är den dystra och mörka tiden då bilarnas lyktor inte orkar skära igenom det kompakta mörkret och vi längtar efter att snön skall komma och lysa upp vår tillvaro. Ingen direkt upplyftande period, dock en ypperlig tid för eftertanke och melankoli. Tända ljus, spela musik med John Coltrane och kura ihop sig i soffan med en bok av en svårmodig fransk filosof. Fundera över var man har varit och vart man är på väg. Kan vara nyttigt ibland, men det gäller att inte försjunka alltför djupt i grubblerierna så här års, då blir man bara deppig. Under helgen utövar jag ensamaktiviteter, då min vapendragare K-man är upptagen med annat. Liftar på lördag till Riksgränsen för cykla längs Rallarvägen till Björkliden. Det är en lång och rätt ansträngande tur där vägvalet inte alltid är självklart och vägen ofta svårframkomlig. Jag får en usel start då sträckan mellan gränsen och Katterjåkk är uppgrävd pga rörläggning, vilket innebär att jag tvingas bära cykeln medan jag balanserar på jordhögarna som ligger utmed diket. När jag cyklar ut på första spången inser jag abrupt att det har varit frost under natten ty brädorna är glashala. Jag slirar omedelbart av spången och ut i en blötmyr. Lyckas undvika att stå på näsan men blir fullständigt våtskodd. Tillbudet gör att jag drabbas av ”spångest”, vilket är en ökänd och fruktad åkomma ibland MTB cyklister och innebär att man känner skräck och rädsla för att cykla ut på de smala och hala spängerna, varvid man spänner sig vilket drastiskt ökar risken att köra åt fanders. Gör dock ett försök att övervinna spångesten genom att cykla över nästa spång utan att tveka. Den här gången blir avkörningen betydligt våldsammare och både jag och cykeln går i backen. Efter detta inser jag det hopplösa i företaget och börjar leda cykeln över spängerna istället. Dagen är dock klar och fin och jag fikar ovanför Låkta Anhalt där jag möter en grupp som är på väg till Trollsjön. Hojar vidare via Kopparåsen, Pakta, Rallarkyrkogården och Lugnet för att slutligen komma fram till Björkliden efter ca tre timmar på cykeln. Då är jag riktigt trött. På söndagen ger jag mig ut på fjället för att samla ihop orienteringskontrollerna. Det faktum att jag prickat av dem tidigare i somras samt att det inte finns ett enda löv kvar gör att det går ganska snabbt även om terrängen bitvis är svårforcerad samt att jag återigen blir genomblöt om fötterna, vilket verkar vara denna helgs förbannelse. Fikar utanför vindskyddet vid Kratersjön innan jag beger mig ner mot järnvägen för att ta de sista kontrollerna. När jag kommer hem håller grannen på att elda utanför vårt hus och det är alltid trevligt med levande eld. Man borde verkligen elda mer under denna årstid, det väcker livsandarna till liv. Värmer mig ett tag vid elden innan jag går in till en skållhet dusch. Avslutar denna förträffliga helg med sportradion och där mitt hockeylag återigen vinner, till min stora glädje. Vill inte gärna berätta vilket lag det handlar om men så mycket kan jag avslöja att det kommer ifrån Västerbotten och att det inte är Björklöven.