Den enes död, den andres bröd.

Om denna krönika

Jag heter Terje Pedersen och är uppvuxen i Arjeplog (även där finns det riktiga fjäll). Min kärlek till fjällen och framförallt skidåkningen, har fört mig till Björkliden där jag lever och arbetar. Jag skall i mina krönikor försöka förmedla hur det är att leva här uppe, i ” det nordvästra hörnet” som det ibland kallas av metrologerna, eller som vi som bor här uppe föredrar att kallar det; De riktiga fjällen.

Vintermässa i Älvsjö. Stenis spelar tv-spel i Tärnabys monter med några ungdomar som knappast var födda när han körde sin sista tävling. Morgonsoffan ifrån TV4 är på plats och filmar några jibbare med brallorna i knävecken i den konstgjorda backen ute på parkeringen. Pillan har kommit ända ifrån Monaco för att marknadsföra Idre Fjäll.   Björkliden/Riksgränsen är naturligtvis på plats med i mitt tycke mässans snyggaste monter.
Det är en ständig ström av besökare och vi pratar och delar ut broschyrer för glatta livet. Många är sugna på att komma upp till oss efter att ha åkt i Sälen i många år och Kirunafjällen är tacksamma att sälja in.  Det räcker med några bilder på Lapporten och Riksgränsen för att de flesta skall förstå att det inte handlar om några skogsbeklädda kullar i Härjedalen utan om stora fjäll, massor av snö och magnifika vyer.
Vårt budskap är tydligt; vill man kalla sig för en riktig skidåkare så skall man ha besökt Björkliden/Riksgränsen någon gång i livet. De flesta håller med om detta men när de självklara följdfrågorna kommer är man inte lika kaxig.
-Hur tar man sig upp till er?
-Brukar tågen vara i tid?
-Vad kostar det att flyga?
Ja, ni förstår. Man skruvar på sig och försöker förklara att även om det jämförelsevis är en dyr och lång resa, så är det alltid värt pengarna och besväret för att få uppleva de riktiga svenska fjällen.

Går runt och pratar med kollegorna ifrån skiddestinationer runt om i landet. Vi munhuggs som vanligt om fallhöjder, snödjup, antal pister osv. Stämningen är familjär och skämtsam men alla är oroade över värmeböljan som hindrat vinterns antågande, inte ens kanonerna går att köra. Anläggningar som traditionellt har massor med alpina träningsgrupper så här års, står tomma med gröna backar. Stora ekonomiska bakslag naturligtvis och drar det sig mot jul med fortsatt värme, så börjar situationen bli riktigt allvarlig. Då kommer avbokningar och utlösta snögarantier som ett brev på posten och den stora jätten börjar blöda. Detta kommer i sin tur att medföra att medierna blåser upp det hela då SkiStar, som märkligt nog inte är representerade på mässan, är det enda börsnoterade företaget i branschen.

Vi uppifrån det nordvästra hörnet lider naturligtvis med kollegorna men känner ingen större panik för egen del. Vi litar på de västliga stormarna som brukar slå till i januari-februari. Dessa stormar bär med sig enorma mängder snö. Snö som blåser in i varenda klippskreva och fyller upp den om sommaren så oländiga terrängen så att bergen förvandlas till fantastiska skidområden. Det räcker med ett par tre stycken ordentliga stormar för att säsongen skall vara säkrad.
För oss här upp är drömscenariot en vit vinter i hela landet så att folk blir sugna på skidåkning och att använda sina nyinköpta utrustningar. Dock inte så mycket snö som de senaste två åren då varenda backe i Skåne och Småland kunde erbjuda skidåkning. Då kommer vi förhoppningsvis att bli invaderade av skidentusiaster som vill kalla sig för riktiga skidåkare.