Ditt fulla du.

Om denna krönika

Jonny Siikavaara arbetar som företagare i Kiruna. Han är även engagerad som ordförande i Kiruna Golfklubb. Jonnys paroll: Det behövs bara tre ord. Människa, golfare och vän. Allt utöver det är bara utfyllnad.

Tyvärr. Teorin gick bra. Någorlunda bra i alla fall. Det blev ju godkänt. Men praktikdelen. Usch. Jag kan bara konstatera att smaklökarna ibland inte kan skilja på de enklaste av smaker. Nåja. Så går det om man sätter ribban för högt. Det är bara att ta tag i det igen. Att åter ta initiativet och ta mig in i leken.

Ibland när min omgivning tänker sig att jag skall göra något, så fylls jag med en stor osäkerhet om vad jag egentligen borde ta mig till. Jag kan tydligt känna omgivningens förväntningar, trots att jag känner att min initiativförmåga är noll och intet. I det läget känner jag mig faktiskt lite dum. Omgivningen brukar i detta fall vara experter på något, samtidigt som jag är okunnig, men av någon anledning ändå borde göra något. Detta är den lägsta nivån av initiativförmåga. Då får omgivningen tala om varje steg för mig, eftersom jag inget kan.
När jag sakta ”levlar” upp sig till nivå två, kommer jag in till en nivå där jag egentligen vet nästa steg, men av osäkerhet, står jag fortfarande som en isstod och väntar på omgivningschefens order. Den direkta ordern ”Tryck på knappen” behövs för att mina ben och fingrar skall fungera. Precis som om de var låsta av någon ond magisk formel, som någon med elakt sinne svurit. Jag är som en levande död.
Level tre kommer plötsligt. Som en befrielse. Jag förstår vad jag skall göra och har en mun som fungerar. Jag hör mig själv ropa lyckligt: ”Jag trycker ner knappen”. Men inget händer förrän jag får mitt välförtjänta beröm. ”Bra tänkt! Gör så! Bra jobbat!”. Det är signalen som får mig att ta det initiativ man kan göra när man är på nivå tre.
Det enda som är min trygghet, under de tre första initiativnivåerna, är att det blir svårt för min omgivning att utse mig till sin syndabock. Jag har ju fått order om allt. Jag har inte tagit något ansvar själv.

Som en varm våg rusar både självkänslan och självförtroendet in i mig och fyller mig med värme medan jag ”levlar” upp till nivå fyra. Nu känner man sig levande. Jag har med en stor pondus tagit kontrollen av mig som människa och det liv jag lever. Jag tar själv beslut om det mesta. Men. Fortfarande har jag ett behov av att rapportera till min överhöghet till ledare att jag tagit mitt beslut och att jag också verkställt det. Blir ledaren glad? Eller inte? Oron finns där.
Nirvana når jag i nivå fem. Då är jag fri. Inga bojor som binder mig annat än gemensamma mål, lojalitet och kärlek. I nivå fem är jag mitt bästa jag. Det är då all min kapacitet kommer till sin fulla rätt. Jag tar beslut. Jag verkställer. Jag rapporterar inte, utan informerar i de fall där det finns ett uppenbart behov. Behov av uppfyllande av gemensamma mål. Behov av lojalitet. Behov av kärlek.

När når du ditt fulla du? Jag tror du kommer dit när du ”levlat” upp till nivå fem.

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny [at] siikavaara [dot] se)
Visar vägen helst utan att vara i vägen.