En liten gåva av lycka.

Om denna krönika

Jonny Siikavaara arbetar som företagare i Kiruna. Han är även engagerad som ordförande i Kiruna Golfklubb. Jonnys paroll: Det behövs bara tre ord. Människa, golfare och vän. Allt utöver det är bara utfyllnad.

Mitt under utdelningen av årets julklappar, ler man stort och känner sig priviligierad av alla del klappar som strömmar genom rummet. De flesta landar, med all rätt, i barnens skuttande knän. Några ramlar ner över mina egna. Jag kan inte rå för det, men jag räknar. Räknar klappar, som om det vore en tävling, trots att jag vet att det inte är det, har aldrig varit det och kommer aldrig att bli det. Men ändå. Jag räknar. Varje klapp ger en kort vällustkänsla, som tvingar sig in, trots att jag förstår bättre.

Jag vet att det inte finns någon klapp i världen, som gör mitt liv lyckligare. Inte klappar, som kan köpas i alla fall. Vi som människor vill gärna tro att lycka kan definieras i enkla saker som prylar, pengar och rikedom. Men det är, som vi redan egentligen vet, helt fel. Lycka, känslan av lycka, kommer från helt andra saker i livet. Människor, som tar en del av sitt hjärta och slår in det i sprudlande varma paket, som de ger till andra, har valt små bitar av dem själva att dela ut till andra. Bitarna, som känns oerhört viktiga att dela ut, samverkar med andra delar, som redan finns inneboende hos den sköna människa som tar emot, skapar lycka. Lycka, som får oss människor att le. Att göra vad som helst för inget. Att öppna ögonen var dag för att prestera på vårt maximum, utan att någon annan mäter än vi själva. Lycka. Ett komplicerat begrepp.

Den första söndagen i december varje år är det dags. I år var det den fjärde december. Det är då som årets julsnaps komponeras. I år handlade om att möta julsillen med beska. Julens beska droppar. Om man börjar med lite absolut och förärar denna med två små påsar saffran, tjugo svarta vinbär, tre blodapelsiner som både rivits och pressats kombinerat med tre torkade skal av pomerans. Fortsätter man med en hackad ingefära och kryddar med fyra hela pepparkorn, lite anis, kardemumma, nejlika och toppar med några rullar av kanel. Då har man årets julsnaps. Julens beska droppar.

Julaftonens morgon är svart som sig bör. Min klocka ringer redan klockan fem, med ilskna obevekliga signaler. Jag behöver stiga upp. I köket väntar laxfiléerna, som saltades och kryddades in under kvällen innan. Ute är det lugnt och i år även milt. Vindstilla. Väl ute ser jag snart hur björkveden lyser upp tillvaron, samtidigt som den behagliga röklukten fyller mina sinnen. Mina vänner sover. Jag vet hur gott det kan bli i bästa fall. Svagt rökt halstrad lax. Serverad varm. Personligen.
Den gnistrande björkvedselden lägger sig när björkens enorma energi viker sig för eldens varma utsugande kraft. Glöden sprakar och värmer snön omkring. Jag tar fram kvistarna från gårdens hundra åriga sälgträd. Bryter ner dem i hanterbar storlek. Jag lägger dem i glöden. Laxen, som ligger i foliepaket, lägger jag på sälgpinnarna och öppnar folien så att den svaga röken, skall få dansa runt det röda laxköttet.

Klockan är tio. Jag är ute och delar ut julelax och julesnaps. Jag ger inte för att jag har råd att köpa något att ge. Jag ger för att jag gärna vill ge något av mig. Min vän ler. Jag är lycklig.

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny [at] siikavaara [dot] se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.