Farväl.

Om denna krönika

Jonny Siikavaara arbetar som företagare i Kiruna. Han är även engagerad som ordförande i Kiruna Golfklubb. Jonnys paroll: Det behövs bara tre ord. Människa, golfare och vän. Allt utöver det är bara utfyllnad.

Året var 1980. Det var höst. Två vilsna byapojkar träffas i Kiruna, tack vare eller rättare sagt på grund av någon helt annan. Två livssökande själar som i grunden inte riktigt passar ihop, men dras ihop av magnetiskt mänskliga helande drivkrafter. Den ena pojken var fylld med sorg. Den andra fylld med aggressivitet. Livet låg utrullad som en röd matta redo att levas. Tyvärr såg ingen av pojkarna tydligheten i den röda mattan eller kanske det var så att de inte fullständigt kunde lita på att den röda mattan skulle bära dem på den rätta vägen. Vad nu den rätta vägen var eller är. Pojkarna var som Yin och Yang och den gemenskap de snabbt skapade gjorde dem bättre som människor. Ofta är samhörighet den rätta medicinen.

Pojkarna blev äldre. De bildade familjer som flätades samman. De mötte varandras vänner och gav frikostigt av sin vänskap till dem som var vän med någon av dem. Det som är ditt kan bli mitt om jag stjäl det ärligt. När vänskapen är störst så finns inte mitt längre. Dessa byapojkar fann den största vänskapen. En vänskap där man inte behöver tycka lika, vara lika eller behöver träffas jämt eller ens bo i närheten av varandra. En vänskap där man visste att man alltid fanns för den andre när det behövdes. En varm vänskap med en stark och fast tillit, är något av det bästa någon människa kan uppleva. Något som jag önskar varje go person jag träffar.

Har du någon gång träffat någon som du direkt känner representerar urkraften av mänskligheten? En människa med en sådan vilja att försätta berg, så att bergen försätter dem själva i rädslan av att av att möta denna urkraft. En människa som inte kan se några problem, utan bara många olika lösningar eller möjligheter. En människa som kan allt som han försökt göra. Det som han inte försökt säger han helt ärligt: Det kan jag inte…….ännu. Jag är priviligierad. Det vet jag också att alla ni som träffat honom tycker att ni är. Priviligierade.

Denna magiska vän somnade in för sista gången för en vecka sedan. För mer än fem år sedan mötte han en väldigt elak form av cancer. De flesta människor som möter denna form av cancer kommer sällan hem mer när de kommit in till sjukhuset för att få hjälp. Det finns alldeles för lite hjälp de kan ge. Men min vän stretade emot. Han har jagat, fiskat, golfat, jobbat, semestrat under i stort sett alla fem år, med undantaget de operationer han genomgått för att skära bort lite mer av den elakartade tillväxten.

När jag blundar känns det ibland att året är 1980. Vilsenheten är nära. Livet känns plötsligt mer obalanserat. Livets frågor kommer flygande, likt knott, som man heller inte enkelt kan vifta bort. Varför? Varför du? Urkraften, som försätter berg, finns inte med oss längre. Kanske det är så att kraften behövdes bättre på någon annan plats. Du kommer alltid att ha en plats i mitt hjärta. Där lever vår vänskap kvar för evigt, för alltid. Min Yang. Farväl goa vän.

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny [at] siikavaara [dot] se) fylld med tomhet.
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.