Fjällkyrkogårdar

Om denna krönika

Jag heter Terje Pedersen och är uppvuxen i Arjeplog (även där finns det riktiga fjäll). Min kärlek till fjällen och framförallt skidåkningen, har fört mig till Björkliden där jag lever och arbetar. Jag skall i mina krönikor försöka förmedla hur det är att leva här uppe, i ” det nordvästra hörnet” som det ibland kallas av metrologerna, eller som vi som bor här uppe föredrar att kallar det; De riktiga fjällen.

”När stormen ryter kall och hård, längs vidder andlöst öde. Jag står uppå en kyrkogård, långt skild från livets flöde” Så börjar sprängarbasen Patrik Samuelssons hyllningsdikt till sina fallna kamrater som för alltid blev kvar här uppe under byggandet av malmbanan i början av förra seklet. Kyrkogården som diktaren står på är naturligtvis Rallarkyrkogården, som ligger ovanför Tornehamn, ca fyra km ifrån Björkliden. Det är en speciell plats som jag ofta passerar när jag åker skidor på vintern eller springer och cyklar längs Rallarvägen om sommaren. Jag brukar ibland stanna till och ströva omkring ibland korsen. Läsa namnen på gravstenarna och undra över de människoöden som tog slut på denna plats.
En av mina idoler, Axel Granholm, ligger tillsammans med sin hustru Magda begravd i en pampig krypta uppe på södra delen av kyrkogården. Han arbetade som ingenjör vid byggandet av banan och blev sedermera Generaldirektör för SJ och färdigställde bla Inlandsbanan. Axel var ursprungligen ifrån Dalarna men hans kärlek till fjällen och rallarna gjorde att han valde att tillbringa den eviga vilan här uppe. Ett vackert och värdigt avslut på ett storslaget liv.

En annan av mina favoritkyrkogårdar (om uttrycket tillåts) ligger vid en gammal silvergruva på Nasafjäll i min hemkommun Arjeplog. Där, mitt ute i ingenstans, blev många kvar för evigt. Människoöden tog slut i detta kargaste karga på denna vindpinade lilla jordplätt, den enda platsen på fjället där jorden var tillräckligt djup för att kunna gravsätta de som miste livet. Sida vid sida ligger de, gruvfogdar, lappar, bruksknektar, i namnlösa gravar för evinnerlig tid bortglömda i en parantes av den svenska historien. Det sägs att många hellre drog ut i 30-åriga kriget som kanonmat än att ge sig av upp till denna gudsförgätna plats.
Detta är troligen en av världens vackrast belägna gravplatser, med en vidunderlig utsikt utöver Skerfamassivet och Laisälvens källor. Det börjar vara länge sedan jag besökte Nasafjäll nu, men jag anar någonstans att det inte hänt så mycket där uppe sen sist.

Själv skulle jag inte ha något emot att bli begravd på någon av dessa fjällkyrkogårdar. På Nasafjäll har förvisso ingen begravts på de senaste 200 åren, så det alternativet känns långt borta, men minneslunden vid Rallarkyrkogården är inget dåligt andrahandsalternativ. En vacker och fridfull plats där tystnaden avbryts med jämna mellanrum av tågen som rasslar förbi uppe på banvallen.
Helst skulle jag förstås vilja att min aska spreds för vinden ifrån någon fjälltopp en vacker höstdag. Den önskan är jag nog inte ensam om här uppe, även om det inte är tillåtet.
Jag har dock inga planer på att ta ner skylten ännu på minst 50 år, utan jag ser fram emot en lång fin sommar med fjällturer, cykling (både med och utan motor), fiske och kanske till och med någon topptur på skidor. Säkerligen kommer jag att besöka rallarkyrkogården några gånger, och vem vet, kanske även Nasafjäll.
Med detta vill jag önska alla en riktigt lång och skön sommar.