Glesbygdsfenomen

Om denna krönika

Jag heter Terje Pedersen och är uppvuxen i Arjeplog (även där finns det riktiga fjäll). Min kärlek till fjällen och framförallt skidåkningen, har fört mig till Björkliden där jag lever och arbetar. Jag skall i mina krönikor försöka förmedla hur det är att leva här uppe, i ” det nordvästra hörnet” som det ibland kallas av metrologerna, eller som vi som bor här uppe föredrar att kallar det; De riktiga fjällen.

En buss i grälla färger slirar in på vändplanen ovanför järnvägsstationen. Vi är en tapper skara på tre personer som kliver på och börjar botanisera ibland utbudet på hyllorna. Det är bokbussen som har kommit på besök till Björkliden. Ett trevligt inslag i det annars ganska torftiga kulturella utbudet här i fjällen. Ibland brukar jag låna några extra böcker om tex. Väderfenomen, Vilda djur på Savannen, Regalskeppet Wasa, eller liknande. Jag vill med dessa stödlån höja utlåningsstatistiken, så att inte bokbussen läggs ner.  Förra hösten kunde vi fjällbor även poströsta i bokbussen. Mer glesbyggd än så blir det knappast. Tyvärr missade jag detta unika tillfälle då det krockade med älgjakten.
När jag går omkring i bussen varseblir jag plötsligt ett minne ifrån min barndom då vi brukade hälsade på hos farmor och farfar i Västerbottens inland. Det hände då ibland att Konsumbussen kom förbi varvid massor av folk strömmade till ifrån stugor och gårdar för att handla mat och svagdricka. Det var rena folkfesten och vi ungar brukade få dela på en godispåse om vi hade tur. Gubben som körde bussen satt även bakom kassan iklädd ett randigt förkläde och en konsumkeps på skulten. Ett fint minne av en svunnen tid som aldrig kommer åter.

 Vi åker till Abisko skola på kombinerad loppmarknad/adventsfika. Gympasalen är fylld med prylar av skiftande ålder och skick.
På ett bord ligger en likadan portabel CD spelare som jag en gång ägde på -90 talet.  Minns att jag betalade över 1500 spänn för manicken; nu får jag den på köpet om jag köper en CD skiva för 10 kr. Det blir ingen affär, men det är märkligt hur vissa ting blir totalt värdelösa på några år.
I matsalen bjuds det på kaffe, peppisar och en massa bekantingar. Blir sittande länge och diskuterar konsumtionssamhället, apropå loppisar. Vi är eniga om att det måste komma en motreaktion mot detta vansinne innan vi konsumerat slut på planeten.  Men vi är även eniga om att det är lätt att påstå sig stå utanför konsumtionssamhället när man bor i fjällen och det inte finns något utbud av prylar. Det är en helt annan sak att bo i en stad där man oavbrutet blir bombarderad av marknadskrafterna.

Åker hemåt med tåget efter några dagar i Luleå. Det är nästan fullt ombord men antalet passagerare reduceras stadigt i takt med att vi färdas allt längre norrut. Efter Kiruna är jag nästan ensam i vagnen och jag tittar ut på det förbipasserande landskapet som blir allt mörkare för att till slut försvinna helt. Kvar blir endast en transparant bild av mig själv som reflekteras i fönsterrutan.
Jag är den enda som stiger av i Björkliden.  Tåget rasslar igång och försvinner i mörkret medan jag står ensam kvar på den öde perrongen.  En lätt vemodig känsla griper tag i mig när jag börjar traska mot bygatan.
Jag är tillbaka i glesbygden.