Gränslandet

Om denna krönika

Jag heter Terje Pedersen och är uppvuxen i Arjeplog (även där finns det riktiga fjäll). Min kärlek till fjällen och framförallt skidåkningen, har fört mig till Björkliden där jag lever och arbetar. Jag skall i mina krönikor försöka förmedla hur det är att leva här uppe, i ” det nordvästra hörnet” som det ibland kallas av metrologerna, eller som vi som bor här uppe föredrar att kallar det; De riktiga fjällen.

Så här års kan fjällen ibland bjuda på riktigt ruggigt väder. Dagar när det blåser isande vindar genom märg och ben. När inte ens hundarna vill sticka ut nosen genom dörren. På vardagarna är det bara att pallra sig upp till jobbet och ta itu med mailandet och ringandet, men på helgerna vill man ju aktivera sig. Det blir segt att bara sitta inne och dricka kaffe framför vinterstudion.
Då är Narvik ett säkert kort. Man samlar helt enkelt ihop några kompisar och drar i västerut, som vi människor gjort i alla tider.
Efter att vi passerat tullen i Riksgränsen kommer vi till Björnefjell där stugorna ligger utspridda i den kuperade terrängen likt stora legobitar. På höger sida, i slutet av den utsträckta byn, står ett litet hus där det ofta råder stor aktivitet. Det är en gubbe som alltid är på plats och ständigt verkar jobba med ved, lastpallar, ombyggnationer eller något liknande. Hans flit är ett föredöme för oss alla.
Vägen slingrar sig allt längre ner och vi kör förbi det hiskeligt fula trollet i Skogvann och de högresta vindsnurrorna som tycks yngla av sig för varje gång man passerar. Den magnifika vyn mot söder med Storfjellets granitpyramid och Blåisens glaciärer i fonden, skänker drömmar om framtida toppturer.
Snart är vi nere vid E6:an där vi svänger vänster och kör över den vackra Rombakksbron innan vi rattar oss igenom den sista kurviga biten. 
I Narvik är det mesta sig likt förutom det pågående bygget av jättespegeln mitt i centrum som skall bli ett nytt flott Rica hotell. Stan är inte speciellt vacker i sig, men belägenheten är storslagen mellan mäktiga fjälltoppar som tornar upp sig alldeles inpå bebyggelsen, och fjorden där det ofta ligger väldiga fartyg ifrån fjärran länder på redden.
Vi parkerar på det blåsiga torget och tar en tur i shoppingcentrat och en sväng förbi fiskhallen om den är öppen. Vi avslutar med en svindyr fika på Kaferian innan vi träder färden tillbaka över kölen. En typisk Narviksdag är till ända.

Jag känner mig ofta priviligerad över att få bo på en plats med så kort avstånd till Norge. Att ha ett annat land så nära inom räckhåll är få förunnat i Sverige.
Vanligtvis reflekterar jag inte över att det är ett annat land jag besöker. Jag har passerat gränsen så många gånger att det är lika naturligt som att åka till Abisko eller Kiruna. Som delvis norrman och efter ett antal år i Oslo och Trondheim känner jag mig nästan lika hemmastadd i Norge som i Sverige.
När jag var liten brukade vi ibland åka och hälsa på släktingar i trakterna krig Mo i Rana. På den tiden var Norge i det närmaste ett U-land med torftigt utbud och eländiga grusvägar. Jag minns att vi brukade köpa mjöl, brunost och äventyrsbrus, men det var i princip det enda som var värt att köpa. Sedan dess har det som bekant hänt en del med standard och köpkraft.
Även om jag har starka känslor för vårt västra grannland så gäller det dock inte idrott; inte det minsta. Aldrig är jag så patriotisk som vid en OS- eller VM-stafett eller en fotbollslandskamp.  
Där går gränsen, både bokstavligt och bildligt.