ITB Berlin

Om denna krönika

Jag heter Terje Pedersen och är uppvuxen i Arjeplog (även där finns det riktiga fjäll). Min kärlek till fjällen och framförallt skidåkningen, har fört mig till Björkliden där jag lever och arbetar. Jag skall i mina krönikor försöka förmedla hur det är att leva här uppe, i ” det nordvästra hörnet” som det ibland kallas av metrologerna, eller som vi som bor här uppe föredrar att kallar det; De riktiga fjällen.

Berlin Alexanderplatz. En blåsig betongplaza som en gång var centrum för det forna Östberlin.
Jag flanerar mot Brandenburger Tor via paradgatan Unter den Linden som är kantad av kolossala byggnader från svunna tider.
Strövar vidare i de gamla regeringskvarteren i trakterna runt Freidrichstrasse. Checkpoint Charlie, den beryktade passagen mellan öst och väst, är numera en turistfälla, där man kan fotografera sig tillsammans med gränsvakter i tidsenliga uniformer.
En del av Die Mauer är sparad som ett monument över en omänsklig och obegriplig ideologi. För drygt 20 år sedan blev man skjuten om man olovandes försökte ta sig över muren. Nu behöver man inte ens ett pass för att resa in och ut i Tyskland. Berlin är en stad som tycks bära på mycket skuld.

Jag är på ITB, International Tourism Bourse. Världens största turism och resemässa med över 180 000 besökare och drygt 10 000 utställare. Alla är här; länder, destinationer och operatörer. Till och med Libyen är på plats, även om det är rätt tomt i deras monter. 
Jag går omkring på det jättelika mässområdet. Utan karta är det lätt att gå vilse. Träffar bokstavligen på människor ifrån hela världen.
Ett holländskt företag visar upp en av sina produkter. En U-båt för tre personer. Max dykdjup, 100 meter. Maxtid under vattnet, 8 timmar. Inget förarbevis eller certifikat krävs. Pris 1 miljon dollar. Det vore något att ha i Torneträsk.
Frankrike, Spanien, Grekland och USA är naturligtvis representerade med gigantiska, påkostade montrar och de har ju onekligen en hel del att erbjuda.
I Egyptens monter står en enorm Sfinx och på en scen under fabeldjuret dansar beduiner till traditionell vemodig musik. 
Många nya spännande resmål såsom Syrien, Papua Barat och Uzbekistan visar upp sig. Irak har mottot ”Iraq; Older than history itself”.
Det är lätt att bli ödmjuk när man ser alla dessa fantastiska resmål. Sant är att det i princip går att resa vart som helst på vår planet, bara man är villig att betala för det.
Går på en föreläsning där en av föreläsarna menar att framtiden består i att kunden skräddarsyr sin egen resa på Internet, med det boende, den transport och de upplevelser han/hon vill ha. Sedan får destinationerna och operatörerna skapa erbjudanden utifrån detta.

Hur kan vi här uppe ta till oss allt detta? Har vi något att erbjuda? Vad skall vi göra för att sticka ut i detta enorma utbud?
Pratar med en turbanprydd Indier som förvisso känner till Sverige, men aldrig hört talas om Lappland och fjällen. Inte så konstigt då deras bergskedjor såsom Karakorum och Himalaya får våra fjäll att likna tjälskott.
Trots att vi är en liten flugskit i utkanten av världen tror jag ändå att vi har vad som krävs för att attrahera gäster ifrån planetens alla hörn. 
Vi har vidderna, skönheten, storslagenheten och framförallt tillgängligheten. På kort tid kan man befinna sig mitt ute i vildmarken, utan ett spår av civilisationen. På lika kort tid kan man vara tillbaka på hotellet, ätandes en god trerättersmiddag, med stormen ylandes utanför fönstret. Detta är helt unikt, även med globala mått mätt.
Kan vi paketera detta på rätt sätt och kommunicera ut det till rätt målgrupp så har vi en vinnare. Det är dock där svårigheten ligger. Vi har potentialen, men inte de förutsättningar som behövs. Dessa måste vi skapa själva. Klarar vi det kommer kanske även min vän Indiern på besök.
Då skall jag ta med honom på en skotertur till Låkta.