Jåkken som försvann

Om denna krönika

Jag heter Terje Pedersen och är uppvuxen i Arjeplog (även där finns det riktiga fjäll). Min kärlek till fjällen och framförallt skidåkningen, har fört mig till Björkliden där jag lever och arbetar. Jag skall i mina krönikor försöka förmedla hur det är att leva här uppe, i ” det nordvästra hörnet” som det ibland kallas av metrologerna, eller som vi som bor här uppe föredrar att kallar det; De riktiga fjällen.

Inspelet mot greenen på hål nummer nio på Björklidens golfbana är blint, dvs man ser inte var man skall slå. Siktar man då på ett vattenfall i Kåppasjåkken upp mot fjället brukar bollen gå i rätt riktning, om man nu inte slicar (bollen skruvar sig kraftigt åt sidan), vilket jag för det mesta gör.
En solig dag i somras fanns det plötsligt ingenting att sikta på, vattenfallet var borta, försvunnet. Det hela var ett stort mysterium. Jåkkar kan förvisso torka ut och på så sätt försvinna, men Kåppasjåkken är ett relativt stort vattendrag som alltid funnits.
Guiderna gav sig iväg för att undersöka vad som hade hänt och det visade sig att vattenflödet hade funnit en ny väg. Jåkken forsar på som vanligt tills den tvärt försvinner ner i ett stort hål. Nedanför hålet är det torrlagt och kargt. Hålet har uppenbarligen uppstått när jåkkens botten som samtidigt är taket på en del av Kåppashåla grottsystem, brustit.
Samtidigt som jåkkens ändrade flöde vattenfyllt en del av grottorna, har tidigare vattenfyllda delar av grottsystemet torrlagts. Delar som ingen människa tidigare besökt.
Vem kan motstå ett sådant äventyr?

Följaktligen står vi, en fin augustikväll, utanför grottöppningen iklädda overaller, handskar, knäskydd och hjälmar med lyse.
Vi tar oss in i grottsystemet och följer de vindlande gångarna inne i berget där vattnet slipat ner väggarna till mjuka, böljande och randiga profiler. Det blir allt trängre när gången delar upp sig i mindre sidogångar.
Vi blir tvungna att gå alltmer nedhukande för att till slut krypa fram. Vid korsningarna bygger vi små rösen och ställer upp stenar så att vi skall hitta ut om vi blir tvungna att vända om. Djupare och djupare in i berget färdas vi. Vid vissa passager känner vi ett tydligt vinddrag, på andra ställen är luften unken och tungandad. Vi döper korsningar och passager till lämpliga namn, såsom ”skengången” och ”ormpassagen”. Även detta för att lättare hitta tillbaka.
Efter att ha krypigt en god stund tar det plötsligt stopp, framför oss ligger ett till synes ogenomträngligt stenblocksras. När vi lyser åt alla håll upptäcker vi till slut en smal passage långt till vänster. Vi pressar oss igenom passagen och ser bokstavligen ljuset i tunneln långt där borta. Sista biten är mycket trång med lågt i tak och vi tömmer lungorna på luft för att bli plattare, så att vi kan åla oss mellan blocken. 
När vi kommer ut i friheten tar vi djupa andetag av den friska luften och highfivar, en suverän krypning. Platsen där vi kommit ut ligger långt ner efter jokken och vi går tillbaka längs den torrlagda bäckfåran. Kanske känns det en smula kusligt att gå här, som om väntade man sig ett bakhåll, att vattnet plötsligt skulle slås på igen och dränka allt och alla i bäckfåran.
Vi passerar jättegrytor som skapats i jåkken under oändlig tid och som nu ligger torrlagda, perfekt rundade med en symmetri som känns overklig i sammanhanget. Uppe vid grottöppningen tittar vi andäktigt på hålet där vattnet slukas upp av berget.
Det är mäktigt att se och uppleva hur naturens krafter ställs mot varandra i en tusenårig kamp. Hur det till synes eviga berget får ge vika för det till synes flyktiga vattnets tålmodighet.
Naturen har ett annat förhållningssätt till tiden än vi människor.