Man måste alltid vara som andra!

Om denna krönika

Jonny Siikavaara arbetar som företagare i Kiruna. Han är även engagerad som ordförande i Kiruna Golfklubb. Jonnys paroll: Det behövs bara tre ord. Människa, golfare och vän. Allt utöver det är bara utfyllnad.

Den sjuttonde juni nittonhundra åttiofem, äntrade jag in på Televerkets Industridivision i Nynäshamn, som nybliven gymnasieingenjör. Jag såg fram mot att få ett eget kontor för att få en möjlighet att förverkliga mina drömmar. Ett kontor fick jag. Kontoret som jag fick såg ut som alla andras. Där fanns en enkel stol med hjul längst ner, som var inrullad i ett hörn vid en bokhylla, där jag hoppades få placera mina böcker och de pärmar, som måste vara helt nödvändiga för att göra ett fantastiskt arbete för min nya arbetsgivare. På golvet stod också ett skrivbord i högblankt lackat ädelträ, speglades det lilla ljus som letade sig fram till bordsytan, mer likt en spegel än ett bord, som det var tänkt att man skulle sitta vid och skriva. Ett skrivbord. Under det stod det två låsbara hurtsar med fyra lådor i varje. Även de hade hjul så man lätt kunde flytta runt dem, trots att de snart skulle vara välfyllda med viktiga papper, som mitt viktiga arbete skulle producera. På den tiden fanns det inga spår av några datorer på skrivborden.

Tjugo sex och ett halvt år senare, minus en vecka, sitter jag på mitt kontor på Softcenter i Jägar­skolan, hemkommen från en veckoresa till Lanzarote, med tankar som plötsligt blir allt klarare och klarare. Jag ser mig snabbt runt om halvdunklet i mitt kontor, sittandes på min trogna stol som följt mig de senaste femton åren. Stolen kändes ganska varm och skön trots att den hunnit bli lite sliten av allt arbete, som den fått stå ut med. Mina ögon stannade upp i hörnet till vänster om mig. Där stod det en enkel bokhylla med åtta böcker, som jag redan läst, fem pärmar fyllda med något som mest troligt inte längre är viktigt. Under skrivbordet såg jag också de två hurtsarna på hjul, fyllda med papper som för länge sedan sett sitt bäst-före-datum försvinna i dåtid. På skrivbordet, som med tiden vuxit och samtidigt blivit allt mattare i sin finish, stod det en plattskärm på några tum över tjugo tillsammans med ett tangentbord med mus och en massa papper, som egentligen borde hamnat i närmsta runda arkiv.

Insikten kommer, som vanligt, som ett slag i mellangärdet. Ett skrivbord? Jag ler och inser hur fel det kan bli. Efter tjugosex år som kontorsslav, i någon form, så kommer jag till insikt. Jag har ett skrivbord, men jag skriver inte. Mitt skrivbord fyller egentligen bara två syften. Ett bra ställe att placera min skärm och tangent bord med mus på och som en papperkorg med en stor yta, men med en liten volym, som varken är fisk eller fågel utan mittemellan. Det vill säga en platt yta mitt i rummet, för att lagra högar med papper, som troféer av något som redan hänt, men som egentligen borde hamnat som energi i värme­verket eller helst aldrig skrivits ut. I mina hurtsar lever sådant som är tio år gammalt eller mer. Inget av värde. Kontorsstolen, som i och för sig, är skön, byter jag gärna mot något som är ändå bättre. Hyllans innehåll har heller inget som jag egentligen behöver. Så här ser kontoret version ett punkt noll ut. Ett kontor, som jag själv inte egentligen någonsin reflekterat över hur jag skulle vilja ha det, bara valt ett kontor, precis som alla andra, kanske i syfte att vara som andra och passa in.

Under årets sista dagar jobbar jag på kontoret. Jag tömmer skrivbordet från de gamla papprena, plockar isär och bär ut det. Rullhurtsarna töms från sitt historiska innehåll och gör sin sista färd ut från mitt rum. Hyllan töms och får också en enkelbiljett ut. Sist men inte minst bär jag, med vördnad, ut min trotjänare till stol. Nu är det tomt. Nu skall jag tänka själv. Jag kan gärna vara eller göra som andra, om jag själv får fundera och komma fram till min egen slutsats. Inte bara ärva någon tanke från någon jag aldrig har träffat och inte ens vet namnet på. Det är dags för kontoret två punkt noll att se dagens ljus.

Vad gör du själv bara för att du gör det? Vad är det som du aldrig själv reflekterat över? Vad har du ärvt av någon som du aldrig träffat och inte ens vet namnet på?
Du behöver aldrig vara som andra.
Du behöver bara vara du.


Jonny Siikavaara (du når mig på jonny [at] siikavaara [dot] se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.