Mellanssäsong i fjällen

Om denna krönika

Jag heter Terje Pedersen och är uppvuxen i Arjeplog (även där finns det riktiga fjäll). Min kärlek till fjällen och framförallt skidåkningen, har fört mig till Björkliden där jag lever och arbetar. Jag skall i mina krönikor försöka förmedla hur det är att leva här uppe, i ” det nordvästra hörnet” som det ibland kallas av metrologerna, eller som vi som bor här uppe föredrar att kallar det; De riktiga fjällen.

Maj i fjällen. Gråväder och kallblåst. För lite snö för att det skall gå att åka skidor och för mycket snö för att det skall gå att vandra eller cykla. Ljust dygnet runt. Skitiga snödrivor.
De flesta har lämnat Björkliden och byn är öde. Ett märkligt fenomen dessa tider är att om man, mot förmodan, stöter på en bekant på bygatan och stannar till för att snacka lite så dröjer det inte länge förrän en tredje person dyker upp och ansluter, och sedan en fjärde och så vidare. Till slut är man ett helt gäng som står och diskuterar senaste ”Ring så spelar vi” i snålblåsten. Det tycks onekligen finnas ett uppdämt behov av umgänge och samtal.
Hur hanterar man då denna mellanperiod? Räddningen stavas ofta Norge. Det är dit man åker på topptur för att ta vara på den sista snön. Det är dit man åker för att få lite vår- och till och med sommarkänsla.
Narvik, som i vanliga fall är ett rätt mediokert ställe, blir plötsligt ett hägrande resmål med uteserveringar och continentalkänsla. I fiskhallen kan man dessutom köpa färska räkor om man har tur. Svårslaget tillsammans med aioli och vitt vin.

Plötsligt så händer det något. Filip och Fredrik, pladderpajasarna på TV 5 eller vilken kanal de nu håller till i, ryktas befinna sig i området för att spela in ett inslag till något program. Nere på parkeringen vid Silverfallet står en friggebod som innehåller en del obskyra prylar. Tydligen är det där som inspelningen skall äga rum. Det är knappast någon hyllning till fjällen det är frågan om, snarare någon slags förnedringsTV. Hoppas man slipper se eländet.

När vi hört oss less på om hur varmt och soligt det är i övriga landet bestämmer vi oss för göra något åt saken. Vi gör således något som bara vi här uppe kan göra vid den här tiden på året. Vi plockar fram våra undanstädade skidor och går upp på Vassitjåkka. Vädret är halvdåligt, men åkningen är sagolikt bra med kallsnö på toppen. När vi kommer ner så känner vi oss återigen privilegierade som får bo här uppe och att vi kan åka skidor nästan året runt. 

Nationaldagen bjuder på kanonväder.
En stor del av byn mobiliserar för att gå ner till Silverfallet på picknick. Samtliga byns barn är med, dvs Aaron och Signe. Träsket gick upp för ett par dagar sedan vilket får betraktas som ovanligt tidigt. Ingen direkt badtemperatur i vattnet således. Det blir det förresten aldrig i denna sjö. Värmerekordet ifrån 1978 lär vara på 12 grader! Stranden är dock ett eldorado för ”smörgåskastare”. Obegränsat med perfekta stenar att kasta ”macka” med. Skall det någonsin arrangeras ett VM i denna gren bör det vara nere vid Rakkasjokkens utlopp i Torneträsk.
Morgonen efter kan jag tydligt se att björkarna har blivit grönare. Kanske finns det hopp om en sommar även för oss häruppe i det nordvästra hörnet.