Mellgard

Om denna krönika

Jag heter Terje Pedersen och är uppvuxen i Arjeplog (även där finns det riktiga fjäll). Min kärlek till fjällen och framförallt skidåkningen, har fört mig till Björkliden där jag lever och arbetar. Jag skall i mina krönikor försöka förmedla hur det är att leva här uppe, i ” det nordvästra hörnet” som det ibland kallas av metrologerna, eller som vi som bor här uppe föredrar att kallar det; De riktiga fjällen.

Framför mig står en mycket lång man i 60-års åldern. Han har på sig ett par pjäxor i storlek 49 som är fästa vid ett par ålderstigna skidor med fastlimmade stighudar. På ryggen har han en gigantisk, blytung ryggsäck. Mannen heter Ingemar Mellgard och han tänker inte ge upp.

Det var under en helg i maj för några år sedan som jag för första gången träffade Ingemar. Vi var i Loussihytterna för att gå på toppturer i området och hade som huvudmål att gå upp på Storsteinsfjellet, som är det högsta fjället i Nordnorge. Ingemar var redan på plats i hytten och berättade med mjuk lundaskånsk dialekt att han var klättrare och höll på att bära upp proviant och utrustning till sitt ”projekt”, som han kallade det.

Projektet gick ut på att öppna en ny led på Storsteinsfjellets nordvästsida, en svart lodrätt klippvägg av granit. Han hade hållit på i ett par dagar med kånka upp prylar upp till baslägret som låg vid foten av klippväggen och väntade nu på att hans klätterpartner skulle komma till Narvik med tåget. Ingemar hade klättrat i hela sitt liv och kunde den moderna klätterhistorien på sina fem fingrar och var självklart medlem i svenska fjällklubben. Vi blev genast vänner och jag började förhöra mig om hans projekt.
Det visade sig att han hållit på med projektet sedan 1972.  Under denna tidsrymd hade han visserligen varit sjuk en period på drygt 10 år, men likafullt hade han försökt öppna leden i över 35 år. Ständigt med nya ”ropeguns” (stark teknisk klättrare som klättrar först) såsom Johanna Stålnacke, Christer Jonsson och Ted Lind.
Leden, som tydligen var mycket komplex och exponerad, hade dock vägrat att låta sig besegras.Det faktum att han var bosatt i Skåne gjorde att varje resa tog mycket tid i anspråk, vilket hans fru hade en del synpunkter på.
Det blev en mycket lyckad helg som toppades av en suverän tur på Storsteinsfjället och på söndagskvällen åkte vi ner till bilen och började köra hem till Björkliden. Det hade då börjat regna och regnandet fortsatte i en vecka. Klätterförhållandena blev miserabla och Ingemar blev tvungen att återvända till Lund med oförättat ärende, som så många gånger förr.

Sedan vårt första möte den där helgen i maj har våra vägar korsats flera gånger. Alltid utifrån samma mönster. Jag på väg till eller från en topptur i Norge, han på väg till eller från sitt kära Storsteinsfjell. Senast vi möttes var under dramatisk former i Katterat, när vi var strandsatta pga stenras och blev evakuerade av ett malmtåg. Vi skildes åt i Riksgränsen med ett handslag och ett leende. ”Vi möts igen” sade vi. 

Mina möten med Ingemar har på något sätt förändrat min syn på livet. Gett mig en insikt om vikten att ha, och vårda, ett livslångt projekt. Ett projekt vars primära syfte inte nödvändigtvis behöver vara att det skall slutföras till varje pris. Eller som Karin Boye skriver ”Det är vägen som gör mödan värd”.
Vad gäller Ingemars ”projekt” så vet jag att han, en vacker vårkväll, kommer att stå på toppen av Storsteinsfjellet, efter att till slut ha lyckats besegra leden. Om han då kommer att känna tillfredställelse eller tomhet vet jag inte, men jag vet att han kommer att tycka ett det var värt det.