Välj stad
Meny
Sök företag, föreningar, evenemang, radannonser, bloggar.....
När vi blir ett…

Om denna krönika
Vårsolen smeker mina kinder, som färgas i olika röda nyanser, medan livet åter vaknar. Efter mörkret och kylan, som belägrat oss, kan vi äntligen träffas. Jag och min gula sol. Då blir jag gla. Jag ser hur buskarna knoppas av hungriga, längtande och oskuldsfulla, vita blomknoppar, långt innan löven väljer att visa sin sköna gröna färg. Då blir jag gla. I vrån av mina ögon ser jag hur en ljusblå himmel kastar ner sina lugnande blåa nyanser på nyskapade små pölar av vatten, som bildats tack vare solens uppvärmande smekningar av den åldrande snön. Då blir jag gla. Våren är här.
Det är rätt enkelt att förutse att en grupp av människor, med ett behov av att utföra något tillsammans, också kommer att trivas tillsammans. Till en början trivs vi enormt bra med varandra, bara för att vi vill det. Vi människor är ju skapta för att se till att grupparbete fungerar, vilket ibland ger rätt underliga effekter. Bland tonåringar kan man se hur musiksmaken, klädsmaken tyckandet om det ena eller det andra blir lika. Inte ens ungefär lika. Nästan kusligt exakt lika. Inte som alla andra i världen, utan lika som i den grupp man vill fungera i. Vi har en förmåga att lägga upp de fasader som behövs, för att skapa den formidabla upplevelsen att vi har en plats. Att vi hör ihop. Tillsammans.
Sanningen behöver inte alls vara sådan. Det kanske är människor, som inte alls passar ihop, som två längtande pusselbitar, utan kan mer jämföras med två pusselbitar från olika pussel. Det problemet löser vi ju lätt med en kniv och en oljekrita. Även om det inte blir helt perfekt, så kanske det är viktigare att höra ihop. Att vara tillsammans. Människor som inte passar in, mår inte bra. Vi behöver vara en del av något. Jag tror att det är giltigt för oss alla. Vi som människor är ju mer lika än olika trots våra liknande olikheter.
Självklart är det lättare att pussla när både kniven och oljekritan är onödiga tillbehör. När bitarna passar ihop, så vet man det. Det är då det bara känns bra, utan att vara ansträngt. När det bara faller på sin plats. När orden inte behövs, men närhet blir viktigt. När huvet inte fylls med frågetecken, utan när livet blir självklart. När det händer i en grupp, så behövs det inte utsedda ledare längre. Alla bara vet vad nästa steg är. I en sådan grupp hjälper man alltid varandra. Man utser inte syndabockar, som man har att skylla på. Det gör man inte, därför att det inte är viktigt. Nästa steg framåt är däremot viktigt. Mycket viktigt. De här grupperna lever på tillit, förtroende, beundran och uttalat beröm. De grupperna tar fram det bästa hos var och en. I dessa grupper har alla, en helt egen plats. Men de hör ihop. Tillsammans är de ett.
När vi blir ett, mår vi som allra bäst.
Jonny Siikavaara (du når mig på jonny [at] siikavaara [dot] se)
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.
Ballt
När ett lag tar fram det bästa hos varje individ.
Kallt
När vi pekar finger och skyller på andra.
Kommentarer
Skriv ny kommentar