På Skidor

Om denna krönika

Jag heter Terje Pedersen och är uppvuxen i Arjeplog (även där finns det riktiga fjäll). Min kärlek till fjällen och framförallt skidåkningen, har fört mig till Björkliden där jag lever och arbetar. Jag skall i mina krönikor försöka förmedla hur det är att leva här uppe, i ” det nordvästra hörnet” som det ibland kallas av metrologerna, eller som vi som bor här uppe föredrar att kallar det; De riktiga fjällen.

Jag är skidåkare. Det är jag bestämt. Har åkt sedan jag gick i pappslöjden. Äger osunt många skidpar. Tar mig ner hyfsat i de flesta fören. Kört Vasaloppet. Åkt en hel del fjällturer med pulka och älskar toppturer i Norge.
Skidåkning är således en viktig del av min tillvaro och den stora anledningen till att jag bor häruppe. I den snöfattiga vinterns fotspår har dock toppturerna fått stryka på foten. För två år sedan gick vi upp på Vassi i mitten på oktober och hade finfin åkning i djupkall snö. Märkligt hur det kan skilja så mycket mellan säsongerna.
Det gäller ändock att försöka göra det bästa av situationen så jag letar fram mina topptursprylar och åker västerut, som så många gånger förr. Parkerar bilen på tullparkering, tar på mig skidorna och stakar iväg över gränsen mot dagens mål som är Björnefjell. Kanske inte det högsta och mest utmanande av fjäll men dock en topp, som dessutom ligger i Norge.  Klockan är över tolv när jag ger mig iväg och så här års är ljuset en bristvara så det gäller att raska på. Snöförhållandena är ingenting att skriva hem om, men uppåt behövs det inte så mycket för att kunna ta sig fram.
Jag tränar inför säsongen genom att välja en linje med branta och tekniska partier. Vid en passage går jag upp på en smal och brant klipphylla som visar sig sluta vid ett stup. Det går inte att fortsätta och jag tvingas kravla mig, likt en krabba, uppåt, längs en snösträng för att ta mig vidare till en högre klipphylla som leder till ett snöfält. Inga stilpoäng för den manövern. Tur att jag är ensam så att ingen ser eländet.
Björnefjell är inget högt berg och trots att jag måste kryssa fram och tillbaka för att hitta snö är jag rätt snabbt uppe på toppen. Det blåser en del men en topp är alltid en topp. Byter undertröja och sätter på mig en varmare mössa innan jag vänder åter.
Nervägen blir endast en kamp för att rädda skidorna. Snölagret är tunt och under snön lurar hajfenor som kan göra djupa revor i belagen. Jag lyckas undvika de värsta stenskravlen och hittar ett snöfält där det är riktigt hyggligt med snö. Alltid kul med säsongens första riktiga svängar.

Som sagt tidigare så sysslar jag med de flesta former av skidåkning, men ju äldre jag blir, desto viktigare blir längdåkningen. En makalös motionsform som utmanar genom sin komplexitet. Teknik, styrka, kondition, taktik och en hel del material.  Sällan känner man sig så behagligt trött som efter ett bra pass på skidorna.
Helgen efter Björnefjellturen är det träningsläger i Kiruna. Första passet går på Mattojärvi. Fina, kuperade och labyrintiska banor som dock är aningen för hårda för att det skall vara behagligt.
Dagen efter åker vi direkt efter frukostgröten till Varggropen. Spåren är betydligt lättare än på Matto och vi åker tolvan som är en fantastiskt fin bana som böljar genom terrängen med lagom hårda stigningar. Ligger hela tiden 100 meterbakom en gubbe i 60- klassen (år och vikt). Han kör lite för fort för att jag skall våga köra förbi, då jag i så fall skulle riskera att knäcka mig helt. Jag ligger och bevakar honom och på den sista km stakar jag förbi honom som en annan Northug. Tävlingsdjävulen åker man inte ifrån så lätt.