Resa längs Norrlandskusten

Om denna krönika

Jag heter Terje Pedersen och är uppvuxen i Arjeplog (även där finns det riktiga fjäll). Min kärlek till fjällen och framförallt skidåkningen, har fört mig till Björkliden där jag lever och arbetar. Jag skall i mina krönikor försöka förmedla hur det är att leva här uppe, i ” det nordvästra hörnet” som det ibland kallas av metrologerna, eller som vi som bor här uppe föredrar att kallar det; De riktiga fjällen.

Jag erkänner, så här års brukar jag faktiskt fly fältet, dunsta, schappa, dra iväg helt enkelt.
Visst trivs jag här uppe ibland mina kära fjäll men den här tiden är ack så dyster. Man går omkring i en slags pseudoexistens utan någon input ifrån omvärlden. Till slut känner man att man måste ge sig av innan man försmäktar.
Det fler än jag som sticker iväg vid den här tiden. Många åker på en långresa till solens land, kanske till Cuba eller Thailand. Själv åker jag på en kombinerad bilsemester-jobbresa ner till huvudstaden. Inte någon solsemester kanske, men lite mer omväxling och spänning i tillvaron dock.

Första stoppet är Umeå där jag bodde i början av nittiotalet och som därför ligger mig varmt om hjärtat. En alldeles lagom stor stad med ett lagom tempo och gott om högpresterande vänner ifrån studenttiden. Träffar ett antal av dessa vänner som alla är mitt i livet och karriären. Den gemensamma nämnaren för samtliga är att de känner att de är nära att tappa greppet. Att tillvaron bara snurrar fortare och fortare utan någon tid för återhämtning och omtag. Verkar vara symptomatisk för många människor i en tid som vår

Andra anhalten är Sundsvall som inte ligger mig lika varmt om hjärtat. Inget ont om staden men den har alltid tett sig märkligt opersonlig i mina ögon.  Kan möjligen bero på att jag aldrig haft någon direkt relation till stället. Det har aldrig liksom klickat mellan oss, trots rätt många besök. Har till och med varit på kasinot och spelat bort några hundringar en sen vårkväll för några år sedan. Det är således inte med någon större saknad jag fortsätter min färd söderut.

Tredje hållplatsen blir det gamla lärdomssätet Uppsala. Här föddes jag faktiskt en gång på sextiotalet, vid den tiden då farsan läste vid Universitetet. Sånt skapar ju självklart vissa band. Inte direkt min hemstad då jag inte var mer än ett drygt halvår då vi flyttade därifrån, men det är ändå alltid med en varm känsla jag återser Uppsala. Är lite svag för studentstäder, och hade jag fått leva om mitt liv hade jag nog valt att plugga i Uppsala.

Slutstationen är Stockholm, som jag hyser en slags hatkärlek till. Massor med människor, många med dålig attityd; stress och inhuman tunnelbana, oändliga bilköer osv. Men bortser man ifrån allt detta finns det mycket bra saker här. Fina stadsdelar, trevliga restauranger och caféer och många människor som har mycket intressant att säga bara man ger dem tid.
Jag går en promenad med en gammal dambekant på Söders höjder. Det är en fin höstdag med ett ovanligt vackert ljus som lyser upp Gamla Stan. Vi svänger in på Fjällgatan och mina associationer och tankar går obönhörligen åt ett visst håll.  Hur har dom det där hemma, har det kommit någon snö, hur är väglaget?
Det är dags att vända tillbaka norrut.