Sjumilasjön

Om denna krönika

Jag heter Terje Pedersen och är uppvuxen i Arjeplog (även där finns det riktiga fjäll). Min kärlek till fjällen och framförallt skidåkningen, har fört mig till Björkliden där jag lever och arbetar. Jag skall i mina krönikor försöka förmedla hur det är att leva här uppe, i ” det nordvästra hörnet” som det ibland kallas av metrologerna, eller som vi som bor här uppe föredrar att kallar det; De riktiga fjällen.

Utan Torneträsk skulle utsikten ifrån Björkliden förvisso te sig praktfull, inramad av mäktiga fjäll och med Lapporten i fonden, men sakna den dynamik som kombinationen fjäll-vatten skänker. Med den stora sjön i blickfånget blir vyn mer än storslagen, den blir helt magnifik, nästintill så att den kan kännas alltför fulländad, nästan konstgjord. Även på vintern ger den enorma vita yta, som sjön utgör, landskapet en djupare karaktär.
Ibland, när dimman gör så att man inte ser den andra sidan, brukar jag tänka att det är ett hav därute. Ett hav där stora skepp ifrån fjärran länder seglar omkring och där det när som helst kan dyka upp en fullriggare i horisonten. Nu blir det sällan så, men ibland kan man dock se en och annan motorbåt stäva mot Pålnoviken.
Ett av mina favoritställen är den gamla fyrplatsen som ligger längst ut på klippan vid Tornehamn. Att stå där en vacker sommarkväll när solen belyser omgivningarna och man är helt omgiven av blått är en sällsam upplevelse. Det är som man befann längst ut i fören på Titanic och man kan nästan höra Céline Dion sjunga. Ett besök där ute är något jag varmt rekommenderar även om fyrplatsen skulle må bra av lite röjning.

Torneträsk, eller Träsket som det ofta kallas, är en vidsträckt sjö som aldrig riktig fått den uppmärksamhet som den förtjänar. Troligen beror detta på namnet. I södra Sverige är ett träsk något man förknippar med myrar och våtmarker, medan ordet här uppe i princip har samma betydelse som sjö. Det gamla namnet, Sjumilasjön, har en mer poetisk klang, som taget ifrån en saga befolkad med drakar och prinsessor. När och varför man bytte namn vet jag inte; kanske för att tydliggöra den lokala förankringen.
Träsket är djupt, 168 meter enligt uppgift. Sveriges näst djupaste sjö, bara slagen av Hornavan som ligger i min hemkommun Arjeplog. Det berättas dock om en fiskare som en gång upptäckte en håla med sitt ekolod, som var över 200 meter djup. Trots ivriga eftersök så hittades dock aldrig platsen igen. Enligt legenden så skall den ligga mot norra sidan mellan Björkliden och Abisko.

Utanför Abisko är det mer än 10 km till andra sidan och på höstarna när isen gör det möjligt att åka skridskor känner man sig liten som en pyssling när man skrickar fram där ute på denna stora och svarta oändlighet.
Likaså när man är ute och paddlar i ett till synes lugnt väder bör man ta sig i akt ty Träsket är ett kallt och kärvt vatten med nästan obefintlig arkipelag. Detta gör det exponerat vid ostadigt väder då det likt andra fjällsjöar snabbt kan byta skepnad. Jag har själv sett hur ett spegelblankt salsgolv förbytts till storm på några få minuter. Ve den som då befinner sig där ute i bräcklig farkost.
Här uppe är Träsket hursomhelst en del av vår tillvaro. Man noterar dagligen hur det ser ut och när det lägger sig på vintern eller när det river på våren. Det blir nästan som att bo vid havet. Ett hav där det när som helst kan dyka en fullriggare i horisonten.