Sjunger på refrängen

Om denna krönika

Det finns vissa saker i livet jag bara inte kan låta bli att fundera lite extra över. När dessa funderingar även blir nedskrivna så hamnar de här.

Det blev inte något av det där första bandet. Vi hade en spelning, på skolavslutningen när vi slutade åttan. Jag spelade gitarr och sjöng och vår största hit var den egna låten "Vanten". Den kommer jag ihåg än idag. I mitt nästa band blev jag trummis, och vi spelade punk. Arg, snabb punk. En gång fick jag ett gott råd från en kille som tyckte att jag inte skulle spela så hårt på trummorna. Kanske hördes jag för mycket. Hur som helst trivdes jag inte där bakom trummorna och slutade efter ett tag. Sen tog jag ett långt uppehåll, med några provspelningar här och där, lite frilansande som sångare, men inget seriöst. Nästan tio år efter mitt första band var det dags igen, jag och tre andra tjejer startade ett band.

När vi repade en gång knackade det på dörren i en paus mellan två låtar. Det var ett par killar som hört oss och kom in och frågade om de fick stämma våra gitarrer. Det glömmer jag aldrig. Vi brydde oss inte riktigt om att vi inte stämde, det var inte så noga tyckte vi. Men det var inte enda gången det kom hjälpsamma killar till undsättning. Det var väl så, tänkte vi, när man är tjej och spelar i band. Man får väl stå ut med det. Sen, när vi hade övat ett tag och började få spelningar, fick vi höra att det bara var för att vi var tjejer. För så bra var vi tydligen inte. Trots allt vann vi talangjakten på festivalen ett år och vi fick även åka och spela i Gällivare, Jokkmokk, Luleå, Örnsköldsvik, Arvidsjaur och Moskosel.

Nu har det gått några år till och jag har ännu en gång dammat av gitarren. Nu är jag ensam tjej och har faktiskt ett helt annat självförtroende än innan. Det är först nu som jag på allvar tror att jag faktiskt kan spela och sjunga. För första gången känner jag mig riktigt bekväm bakom mikrofonen och gitarren känns som en gammal vän. Vi är överens, på något vis. Och det gör nog sitt avtryck i musiken också. Dessutom är de övriga i bandet både duktiga och härliga människor som varken stämmer min gitarr eller ber mig sänka volymen. Det var nog inte riktigt meningen förrän nu, jag tror jag har hittat rätt.