Skidhjältar

Om denna krönika

Jag heter Terje Pedersen och är uppvuxen i Arjeplog (även där finns det riktiga fjäll). Min kärlek till fjällen och framförallt skidåkningen, har fört mig till Björkliden där jag lever och arbetar. Jag skall i mina krönikor försöka förmedla hur det är att leva här uppe, i ” det nordvästra hörnet” som det ibland kallas av metrologerna, eller som vi som bor här uppe föredrar att kallar det; De riktiga fjällen.

Året är 1980 och minnet är tydligt. Jag är 13 år och sitter framför färgteven hemma i vardagsrummet.
Det är OS i Lake Placid, grenen är specialslalom (så hette det på den tiden). Andra åket och Plex Pettersson kvider fram ”Nu är det Ingemar, å nu vet ni vad som gäller”.
Den tystlåtne hjälten ifrån norr, som fått en hel nation att stanna för en vanlig världscuptävling, låg fyra efter första åket, och vi visste exakt vad som gällde; full fläta!
Stenmark visar tänderna innan han bränner iväg nedför pisten så att käpparna ryker och blir till plockepinn. Plex stönar ”Nu kör han fort” och vi vet alla hur det gick; ett formidabelt andraåk ledde till andra OS guldet. När jag idag ser på Mästarnas Mästare så kommer magin tillbaka. Samma magi som han skapade för 30 år sedan.

I Sverige är vi uppfödda med skidhjältar. Det är en viktig del av vårt kulturarv. Var tid har sina hjältar och finns det ingen så spekuleras det om vem som skall bli vår nästa skidhjälte. Längd eller utför, det kvittar. En skidhjälte, det måste vi ha.
Riktiga skidhjältar bör ha tagit minst ett VM- ,eller ännu hellre, ett OS-guld. Minns bara Torgny Mogren på VM i Falun -93. Hur han räddade en hel nations ära på den sista och mest prestigefyllda distansen, 5-milen. En tvättäkta skidhjälte.
Vårt omåttliga behov av skidhjältar tycks bottna i en envis tro att Sverige är världens ledande skidnation och att de långa perioderna utan mästerskapsmedaljer bara var tillfälliga svackor.

Här uppe i fjällen kan man ibland stöta på en del lokala skidhjältar, eller hjältinnor.
En fin marsdag för ett par år sedan så var jag ute och tog några åk i Björkliden.
I liftkön noterade jag en sällskap bestående av män och kvinnor i + 50-års åldern som stod framför mig. Jag tänkte för mig själv att det var bäst att forcera dessa figurer som fort som möjligt, så att de inte skulle vara i vägen.
När vi kom upp till avstiget skulle jag bara snabbt spänna pjäxorna för att sedan staka förbi hela gänget, när jag ser hur en av damerna stämplar iväg som en raket ner för pisten. Hon var borta innan jag hann säga pistvakt.
Senare på dagen ser jag samma kvinna sitta framför en kopp kaffe i Snöbaren och jag hör henne prata med en omisskännelig dialekt.
Självklart kan jag inte låta bli att gå fram och prata med henne och mycket riktigt; Uppvuxen i Tärnaby med Strand, Ringbrant och Stenmark. Åkt skidor hela livet. SM guld i slalom och storslalom på 70-talet.
En av männen i sällskapet berättade senare i förtroende att det var helt hopplöst att åka med henne. Hon bara försvann och sedan stod hon nere vid liften och väntade. Hon kunde fortfarande hantera ett par skidor, det var helt klart.
Så, vad lär vi oss då av detta? Räkna aldrig bort en medelåders dam med västerbottensdialekt.
Det kan vara en gammal skidhjältinna.