Storm i Fjällen

Om denna krönika

Jag heter Terje Pedersen och är uppvuxen i Arjeplog (även där finns det riktiga fjäll). Min kärlek till fjällen och framförallt skidåkningen, har fört mig till Björkliden där jag lever och arbetar. Jag skall i mina krönikor försöka förmedla hur det är att leva här uppe, i ” det nordvästra hörnet” som det ibland kallas av metrologerna, eller som vi som bor här uppe föredrar att kallar det; De riktiga fjällen.

Helt vitt utanför fönstret. Knappt man hittar ner till byn ifrån hotellet. Liftarna är stängda. Folk går med googels till och från lanthandeln. Vägen till gränsen är stängd, kolonnkörning gäller.  Tågen och bussarna är kraftigt försenade. Kort sagt, det är storm i fjällen.

Vädret, ständigt detta väder. Ok, vi bor långt norrut, det har vi fattat. Ingen har tvingat oss hit, vi är här uppe för att vi vill det själva. Ibland blir dock mer påminda om detta faktum än nödvändigt. Ett par dagar med storm är hanterbart, det kan vara skönt att slippa tänka på träning och uteaktiviteter, men hela veckor i sträck är rätt påfrestande. Pratade med en kompis i Helsingborg. Hon satt på en uteservering iklädd t-shirt! Sverige är väldigt avlångt vid den här tiden på året.

Personalen uppe på Låkta är helt avskurna ifrån omvärlden. Pratar med dem över radion och får veta att det inte är någon fara med dem fastän lite långtråkigt. De har varit med förr och vet att det enda man kan göra är att gilla läget och vänta ut stormen. Blir man orolig och börjar klättra på väggarna är man inte rätt person för att jobba på Låkta, det är helt klart.  

Hur upplever då gästerna att det är stormstängt?
Många ser det som lite exotiskt att få vara med om en riktig snöstorm i fjällen. Andra är måttligt förtjusta, när skidsemestern förvandlas ifrån glassig solskensåkning, till ett apatiskt stirrande på filmjölken utanför rutorna på hotellobbyn.
Trösten är att det kommer snö på fjället, mycket snö; och mycket snö betyder oftast bra åkning. Visserligen måste man vara försiktig pga lavinfaran, men det är detta som alla skidåkare går och väntar på. Att liftarna skall öppna och man får sätta de första svängarna i den nya snön; en makalös känsla.

Visst är det jobbigt med igendrevade vägar och översnöade bilar, men det värsta är dock de obefintliga möjligheterna för uteaktiviteter. Skidåkning tex, är bara att glömma, såväl på längden som utför. Det blir lätt att man blir sittande hemma och surar framför en halvdålig film.
För att bryta tristessen tar jag en sväng till Gränsen med grannen. Vi åker Beilhack, vilket är det enda fordon som garanterat kommer fram när alla andra transportmedel står stilla. 
Vad är då en Beilhack? Jo, det är en snöslunga som röjer järnvägen. En monstermaskin på 40 ton som kan flytta enorma mängder snö.
Jag hoppar på vid stationen i Björkliden och efter att fått klarsignal av tågklareraren drar vi iväg. På sina ställen längs banan är karmarna över fyra meter höga.
Vi stannar i Vassijaure för att vänta på ett mötande malmtåg och jag klättrar ut för att inspektera vidundret. Skovlarna i fronten är respektingivande. Grannen säger att ihjälkörda renar som ligger på spåret under snön inte utgör några hinder för Beilhacken, det blir bara en mörkare färg på snön som slungas ut. 

Söndagen bjuder på sol. Allt är öppet och trots sommartidsövergången är det kö när liftarna öppnar. Åkningen är magisk, och det blir snabbt uppåkt utanför pisterna. Bilar skottas fram och snöröjningen börjar komma ikapp. Beilhacken får vila ut i lokstallet. Stormen är över för den här gången.