Toppturshelg i Hunddalen

Om denna krönika

Jag heter Terje Pedersen och är uppvuxen i Arjeplog (även där finns det riktiga fjäll). Min kärlek till fjällen och framförallt skidåkningen, har fört mig till Björkliden där jag lever och arbetar. Jag skall i mina krönikor försöka förmedla hur det är att leva här uppe, i ” det nordvästra hörnet” som det ibland kallas av metrologerna, eller som vi som bor här uppe föredrar att kallar det; De riktiga fjällen.

Tåget stannar vid Katterat. Vi är de enda som stiger av, och som det verkar, de enda personerna i byn när tåget åkt. Vårt lilla sällskap består av en hund och fyra människor varav den yngsta heter Signe och fyller ett år om ett par veckor. En lämplig ålder att börja med fjällturer om du frågar mig. Vi är på väg till Hunddalen som ligger 12 km ifrån Katterat och har ett suveränt läge om man som vi, har toppturer i sikte.
Jag drar Signe i pulkan och hon somnar efter tre minuter. Det är märkligt hur pulkåkning tycks vara det effektivaste sömnmedlet för småttingar som Signe. Kan det vara rörelsen eller ljudet av medarna mot snön som är så otroligt sövande?

Efter tre timmar längs materialvägen är vi framme vid hytterna. Vi packar in våra prylar och fixar lite lunch innan Johan och jag åker vidare mot Vomtind, en granitpyramid som mäktigt tornar upp sig i slutet av dalen. Trots att det är sent på säsongen är föret bra och vi tar snabbt höjd i bäckravinen som leder in till glaciären på Vomtinds nordsida.
När det börjar branta på ordentligt lämnar vi skidorna på en klipphylla och fortsätter de sista 130 höjdmeterna till fots med isyxan som stöd.   Snön är helrutten och vi sjunker hela tiden djupt ner i den vattenmättade sörjan. Det är fruktansvärt ansträngande. Till slut ser vi dock stenröset som markerar toppen. En handskakning, lite pyssel med utrustningen och den obligatoriska toppbilden, sedan börjar vi traska ner. Det är nästan lika jobbigt att gå ner till klipphyllan, men när väl vi fått på oss skidorna är vi nere i dalen på ett kick. Skidor måste vara en av världens bästa uppfinningar, åtminstone på ställen där det finns snö, och det finns det gott om i Hundalen.

På kvällen njuter vi av vin, espressokaffe och Konjak. En sk gubbtur, men tack vare Signe och hunden Kajsa så är medelåldern faktiskt bara 24 år.
I gästboken läser jag, till min sorg, att jag missat min vän Ingemar Mellgard med en ynka dag. Tråkigt, men vi kommer att ses igen någon annan gång.

Dag två är det dags för Selgatjåkka, ett fint glaciäråk utan större svårigheter. Molnbasen är låg och det småregnar när vi sticker iväg. Denna gång med Signes mamma, Lisa. Självklart är hunden Kajsa också med. Hon är en äkta toppturshund som aldrig tvekar inför de brantaste av branter.
När vi kommit upp på 1000 meters höljd så försämras sikten snabbt och efter ytterligare ett tag så är den i det närmaste obefintlig. Vi följer några fotspår, troligen Mellgard och hans kompisar som gått!! upp på Selga. Fotspåren leder oss ända upp till toppen. Åkningen ner är helt suverän, slaskåkning när den är som bäst.

Efter en avslutande lunch och urstädning av hyttan börjar vi staka oss ner mot civilisationen igen. Katterat är lika ödsligt som tidigare och som alltid när man är ensam på en järnvägsstation får man den där osäkra känslan om huruvida det kommer att komma ett tåg eller om man har missuppfattat hela tidtabellen. Några minuter efter utsatt tid börjar det dock sjunga i rälsen och tåget dyker upp ur tunneln.
Efter en timme hoppar vi av i Björkliden, och sedan skiljs vi åt där på perrongen. Den lilla familjen går upp till sin lilla lägenhet i järnvägsstationen, och jag går hem till min lägenhet på andra sidan järnvägen. Toppturssäsongen är slut.