Vadvetjåkka

Om denna krönika

Jag heter Terje Pedersen och är uppvuxen i Arjeplog (även där finns det riktiga fjäll). Min kärlek till fjällen och framförallt skidåkningen, har fört mig till Björkliden där jag lever och arbetar. Jag skall i mina krönikor försöka förmedla hur det är att leva här uppe, i ” det nordvästra hörnet” som det ibland kallas av metrologerna, eller som vi som bor här uppe föredrar att kallar det; De riktiga fjällen.

Under sommarens MC tur gjorde vi ett stopp i Funäsdalen där vi passade på att tanka innan vi åkte vidare in i Norge. När jag stod i kassakön lade jag märke till en man framför mig, eller rättare sagt t-shirten han hade på sig. På t-shirten stod det nämligen ”Vadvetjåkka”. Jag blev naturligtvis nyfiken och konfronterade mannen med texten på hans t-shirt, varvid det framkom att han självfallet inte hade en aning om vad den betydde. Han hade köpt tröjan på en friluftsbutik och tyckte att det var en häftig text. Jag kunde inte annat än att hålla med.
Vadvetjåkka är nämligen en av de minsta, och troligen minst kända, av våra nationalparker. Parken är även den minst besökta av Sveriges 28 nationalparker och anledningen därtill är troligen att den ligger där den gör ;avlägset belägen mot norska gränsen mellan Björkliden och Riksgränsen.

Mötet med denne man och hans t-shirt gav mig kraft och inspiration att fatta ett beslut. Jag skulle besöka Vadvetjåkka. Något som jag funderat på ända sedan jag hört talas om denna mytomspunna plats som många pratade om men få besökt.
En vacker dag gav jag mig således friskt iväg ifrån Kopparsåsens parkering. Stigen var mycket tydlig och vältrampad. Sikten var klar och jag hade vind i håret. Förutsättningarna kunde inte vara bättre för min enmansexpedition.
Efter en stunds knogande passerade jag den gamla gruvstugan som fungerat som ingenjörsbostad under gruvbrytningen som bedrevs på Koukkel i början av förra seklet. Man bröt kopparmalm med storslagna planer som bla omfattade en linbana som skulle transportera malmen till järnvägen. Kopparförekomsten visade sig dock vara alltför låg och projektet havererade 1904. Finansiären Alvin Jacobi dog utfattig strax efteråt.
Det är märkligt hur det kan bli; tänkte jag när jag vandrade längs gruvfälten. Hade fyndigheten varit så stor som man trodde, hade det kanske legat en stad av Kirunas storlek på Koukkel.

Efter en dryg mils vandring kom jag fram till Lerälven som jag forcerade via en röd hängbro. Stigen fortsatte brant uppför och ledde vidare mot nationalparksgränsen där den abrupt tog slut. Jag var framme! 
Framför mig låg ett stort system av myrar som sträckte sig långt upp mot trädgränsen där de branta fjällsidorna tog vid. Parken anlades tydligen i syfte att bevara ett högnordiskt fjällandskap med ovanligt rik flora och fauna. Jag strövade omkring på myrarna en stund och funderade på att försöka ta mig upp mot fjället men dit var det långt och timmen var sen. Därför beslöt jag att gå tillbaka över bron och söka mig ut längs älven.
Efter ett par hundra meter hittade jag en fin lägerplats med färdiga sittplatser och eldstad. Jag satte fyr på köket och började resa tältet. Trots att solen försvunnit bakom fjället och det blivit lite kyligt, hade jag en fin kväll tillsammans med min medhavda bok.
Morgonen bjöd på strålande väder när jag trädde min vandring tillbaka upp mot Koukkelplatån.
Denna enorma platå är mycket trevlig att gå på, man ser den vindlande stigen längs det böljande landskapet med miltals sikt åt alla håll. Jag stannade och fotograferade de gamla gruvhålen, innan jag började gå de sista kilometerna mot E10an.
När jag satt i bilen på väg hem till Björkliden så sände jag en tacksam tanke till t-shirtsmannen i Funäsdalen. Det var tack vare honom som jag tog för mig att göra denna fina tur, och jag hoppas att även han en dag får tillfälle att besöka Vadvetjåkka.